Gästbloggare november: Kilo & Malin

När jag var barn, ja då var det hundar som gällde, när jag blev äldre, ja då var
det fortfarande hundar som gällde!

Och när det var dags för gymnasium så
var det en självklarhet för mig att läsa en inriktning med hund, så det blev
HUND i tre år!

Skolan tog slut, startade upp eget hunddagis och jag hade
redan bestämt mig, rottweiler det var min ras!
 
 
Men vem vill överlåta
ansvaret till en ung tjej i Stockholm som precis tagit studenten, och säkerligen
har hela garderoben full med klackar (ett minne blott)!?

Jag luskammade
alla kennlar, spindeldiagram, hundar, stamtavlor ja allt en nörd kan göra,
tillslut vågade jag mig till att skriva ett mail till de som kommer att bli min
uppfödare och där börjar mitt nya kapitel!

Jag tar tåget ner till
Bromölla och blir där upphämtad utav Jörgen på tågstationen, redan då kändes det
som om jag känt er hur länge som helst, vi/du stannade till vid en kiosk å köpte
snus, sen åkte vi vidare hem till er! Det blev en del prat, träffa Jinx Montana
den blivande mamman och timmarna gick fort, innan det blev dax att ta tåget
tillbaka till Stockholm och börja vänta!

Sen kom det där mailet, jag
stor-tjöt när jag läste det, jag ska få bli en del i Jinx-familjen!
 
 
Jag kan inte förstå hur jag kunde stå ut med att inte tala om detta för någon men
när det blev dax för att få besöka dom små valparna lurade jag med mig min kära
mor på en liten Road tripp så att jag kunde övningsköra... Hon hamnade då i
Bromölla sisådär 70 mil hemifrån!

Under den 8a veckors långa väntan så
tog jag tillfälligt hand om en importerad schäfertik, Aqva, jag skulle ju inte
ha schäfer, men men hon valde mig och hon fick stanna, hon hade öronmärkningen
KG i örat och arbetsnamnet på min gosse blev just KG och ja det slutade som
Kilo, han vägde ju några kilon så att säga när jag äntligen fick hämta hem honom!

Där Aqva var, där var även Kilo, så är det fortfarande... oftast!
 
 
Vi började bra, valpkurs, tävlingslydnads kurser och ringträningar dock
har vi aldrig kommit ut på tävlingsplanen, (eller vi har godkänt anlagsprov för
viltspår) och där vet jag att det är jag som fegar ut och inte tror att vi kan,
men några utställningar har vi iallafall deltagit på, bla på ett fullproppat
MyDog 2011, premiär i ringen, jag nervös, kilo ja han tycker ju detta påhitt var
dagens höjdpunkt och där stod jag med ett koppel å lös hund...

Dag två, då hade vi sovit oss i form, visste vad vi gjorde och fick springa i finalringen!
 
 
Sen har det blivit några inofficiella utställningar, det har gått bra
för min snygging och kurser som håller oss i form men ännu ingen tävling, men en
dag kanske jag tar oss i kragen!

Nu är vi ett aktivt par som gör roliga
saker tillsammans för dagen och det är verkligen han och jag, duschar jag, ja då
kan man vara säker på att jag har en hund även inne i duschen!
Han är min
lilla arbetsmyra och gör precis allt jag ber honom om, ibland behövs lite stöd å
coachning, men vem behöver inte det någon gång ibland? Och hans "av-knapp" den
fungerar den med!
 
 
Kilo har en svaghet och det är bananer, han skulle
definitivt välja bananer framför en stor köttbit, ge honom en banan och du har
vunnit hans hjärta! Här hemma är bananerna inlåsta för både hund och
barn!
Barnen här hemma är bra till tre saker för övrigt
1. Man kan sno
deras mat
2. Man kan bli matad
3. Man kan ta deras leksaker

 
Han är full med bus också, älskar att utforska, upptäcka och pyssla
med någonting, hittar han en stor sten, tegelsten, däck eller något annat tungt
ja då får man honom inte därifrån i första taget, älskar lera, snö och speciellt
att göra kobajsinpackningar.
Det finns även ett öga för källsortering i min
lilla hund, jag brukade ställa ut soppåsen så att husse tog med sig den när han
åkte till jobbet på mornarna, soppåsen var borta varje morgon, toppen ! Sen en
helgmorgon, gjorde jag som jag alltid brukar göra, ställer ut soppåsen, vi äter
frukost vid frukostbordet, hundarna är ute, då ser jag kilo snappa åt sig
soppåsen, springer över tomten in i en stor buske vi har, jag går ut för att
prata lite med honom och i busken finner jag vår egna lilla sopstation allting i
fina högar, kommunikationssvårigheter, hussen hade inte slängt soppåsarna på bra
länge i tron om att det var jag, det hade kilo ordnat så bra själv åt
oss!
 
Jag har så mycket jag skulle vilja dela med mig av, bus, tokigheter,
kärlek, motgångar och framgångar men vi håller det lite kort denna gång, det
kanske kommer fler gånger? Men en sak är jag helt säker på, vi har en utav
landets omtänksammaste och närvarande uppfödare som gav mig förtroendet för
denna högt älskade Kilo-klump jag har!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0