Hundfostran och flockliv
Såhär avslutade jag ett inlägg i bloggen för ett tag sedan (inlägget var ganska långt så jag tar inte med hela igen):
"Man ser också betydelsen av ett tydligt flockledarskap i vardagen här hos oss, t ex vid maten. Vår flock består idag av 8 st hundar, en hane och sju tikar i varierande åldrar från de båda yngsta som är 1 år till äldsta som är 8 år. Vårt kök är ganska litet men där samsas alla på en gång vid måltiderna och var och en äter utan gruff från sin egen skål och endast sin. Likadant när vi p g a sjukdom i familjen fick tillbaka en snart 1 år gammal tik, hon flyttade rakt in i flocken och fick genast en självklar plats. Vi släppte in henne och visade att hon tillhörde här, de andra har utan omsvep acceptera detta och hon lever sedan dag ett tillsammans med flocken här utan några som helst problem. Också när vi går ut med alla hundarna lösa i skogen håller de sig nära oss utan kommandon, de håller sig till sin flock trots spännande rådjur och vildsvinsspår runt omkring. I min värld är detta ett bevis på att vår flock fungerar och att hundarna trivs och kan slappna av. De är trygga med oss och det är vårt ansvar att se till att flocken och livet funkar, inte deras. För att uppnå detta krävs ömsesidig respekt. Hunden måste respektera mig som ledare och ovillkorligen lyssna på vad jag säger och jag måste respektera hunden som en levande varelse, en individ, en kompis. Jag tror inte ett smack på de nya "mjukismetoderna" att be hunden att sitta lite om den har lust eller ge den ett val, självklart tror jag heller inte på de gamla förlegade metoderna att skrämma sin hund till lydnad och kuva den så den inte vågar göra något annat än lyda. Men jag tror på att den mycket gamla men fortfarande gångbara klyschan att "lydiga hundar är lyckliga hundar" är alldeles sann, just av den anledningen att de helt enkelt kan förlita sig på att så länge flocken fungerar och ledarna respekteras så är de trygga!
När jag tänker på att fostra och leva med hund så tänker jag vargflock och hundens naturliga beteenden, detta är också ett tänk som vi försöker förmedla till våra valpköpare. Att förmänskliga sin hund med kläder, rosetter och egen plats vid matbordet eller förhandla med den om sina regler är lika illa som att förvara den i en hundgård utanför flockgemenskapen (d v s familjen) alla dygnets timmar utom precis när vi kräver att den ska jobba. Våra hundar är absolut familjemedlemmar, fullvärdiga och högt älskade medlemmar i vår flock, men de är fortfarande djur med djurs instinkter och beteenden. Och i min värld är det just så det ska vara! Hundar ska få vara hundar, trygga i sin flock med rättvisa ledare!"
Och det är så jag tänker när det gäller att leva med mina hundar. Våld hör ALDRIG hemma i hundfostran, men att "ta i" så mycket som situationen kräver är nödvändigt för att samlivet och samarbetet i flocken ska fungera vare sig man har en eller flera hundar och vare sig det gäller hemma eller på träningsplanen. Och med "ta i" menar jag på intet sätt att vara våldsam, till en del hundar - som min egen nuvarande hund - är "ta i" att höja rösten. En annan hund, t ex en hormonstinn tonårshane, behöver kanske påminnas lite mer om att han är på promenad med sin flockledare matte/husse och inte på krogen för att mucka med första bästa kille som passerar. Det handlar för mig om att hunden ska ha tydliga och icke förhandlingsbara regler, då mår både hunden och jag bäst. Och nu pratar jag förstås inte om "småregler" som att inte ge hundarna varsin ostskiva eller köttbulle vid bordet utan om regler som handlar om att livet med hunden ska fungera i det stora hela, att flocken mår bra och att rasens rykte inte får ännu en skjuts i fel riktning. Detta gäller för mig i vardag såväl som träning. Har jag sagt "ligg" på planen så är det ligg som gäller, alltid. Har jag gjort klart för min hund att bröta mot andra hanar gör vi inte så är det vad som gäller, alltid. Det är aldrig förhandlingsbart och jag "tar i" så mycket som behövs för att klargöra det för min hund ett fåtal gånger istället för att bråka mig igenom hela hundens liv. Men jag tar aldrig i i onödan och ägnar så mycket mer tid åt att bygga den positiva relationen med mina hundar, de känner sig trygga med mig och vet när det är "allvar". Våld föder våld, det tror jag absolut är sant. Och missbrukar man hundens förtroende genom att vara elak och orättvis mot den om och om igen får man självklart en otrygg hund som lever ett grymt liv där den inte kan lita på någon. Den kommer antingen att bli strykrädd och kuvad och leva ett eländigt liv eller låta det pågå tills den en dag har fått nog och biter tillbaka, båda scenarierna lika hemska men inget av dem konstiga. Det är ren själbevarelsedrift som får hunden att antingen "stänga av" och bara försöka vara till lags för att komma undan och få vara en del av en flock, en eländig flock visserligen, men eftersom hunden är ett flockdjur så vill den ju stanna till varje pris. Eller får självbevarelsedriften hunden att en vacker dag säga "Fuck you" och ta till våld tillbaka, av rädsla och otrygghet eller bara för att den till slut fått nog. En hund som inte får uppleva trygghet i en väl fungerande flock kommer att ta till den ena eller andra metoden instinktivt till slut, för att freda sig och överleva helt enkelt. Men en hund (varg) som inte får lära sig flockens regler (en flock kan bestå av två individer, matte/husse och hund eller som hos oss fyra människor och flera hundar) överlever inte heller i naturen. Som uppfödare har man ju fördelen att på nära håll studera först hur tiken fostrar sina valpar och sedan hur flocken fostrar dem (hos oss lever valparna från ca fem veckors ålder med hela flocken, d v s hanar och tikar och hundar i olika åldrar och storlekar). Och det är minsann inga mjukismetoder där inte! Valparna får på ett tryggt men rakt sätt lära sig att uppföra sig i flocken. Tiken, precis som jag, ägnar större del åt att leka och mysa med valparna men gör de "fel" så får de veta det och lära sig att det inte accepteras. Likaså flocken, de ägnar sig åt valparna och leker med dem, tillåter mycket när de är små och mindre när de blir lite större, precis som jag ökar mina krav efterhand. En hund som man tycker att man är snäll emot genom att aldrig "ta i" kommer också att bli ett problem, precis som den som blivit fostrad med allt för tuffa och elaka metoder. Den hunden som aldrig fått krav på sig och som ständigt får förhandla om sina regler blir antingen även den en farlig hund som tar över helt och gör som den vill, kanske slutar även det med att den biter en annan hund eller människa. Eller får man en hund som man harvar runt med i appellklass hela livet för att den helt enkelt gör vad den vill när den har lust och det är inte heller vad jag önskar av mitt hundägande...
Den metoden som passar för en hund passar alldeles säkert inte för nästa, man måste börja med att bygga en positiv relation till sin hund genom glädje och lek för att kunna fostra den på ett sjysst sätt men att inte "ta i" när det behövs är för mig inte heller rätt väg att gå. Man måste själv tänka efter vad man har för typ av hund i andra ändan av snöret och vilket liv man vill ha med sin hund. Hur ska hemlivet och vår flock fungera? Vem ska vara flockledare hemma hos oss? Hur långt vill jag komma tävlingsmässigt? Sunt förnuft måste råda även här precis som i allt annat!
