Jinx Hundblogg

När jag var inne på min tredje hund (den första var ett räddningsprojekt från misära förhållanden med öronen på svaj och minst fyra raser i bagaget som visserligen blev tjänstehund till slut men inte med mej i andra ändan av snöret och den andra en rottishane som tyvärr fick somna in alldeles för ung p g a epilepsi och bara hann göra anlagsprovet för tjänstehundsutb.) bestämde jag mej för att det nog var dax för en tävlingskarriär också, eftersom maken var aktiv och flitig med sina hundar så skulle minsann inte jag vara sämre och dessutom har jag ju valt en arbetande hund som min ras!

Sagt och gjort, vi knåpade runt på lydnadsplanen samtidigt som vi gick tjänstehundsutbildningen och hunden, som visserligen mer liknade tjuren Ferdinand än en blivande lydnadsstjärna på planen, blev ändå ganska duktig till slut (matten lämnade dock en del att önska men det lämnar jag därhän tills vidare). Med mycket ringa tidigare tävlingserfarenhet från hästvärlden kan man väl lugnt säga att mina tävlingsnerver inte direkt var något att skryta med men skam den som ger sig! Sagt och gjort, tjuren Ferdinand och jag kom iväg till tävlingsplatsen i god tid (d v s i så god tid att jag hann bli både knäsvag och kräkfärdig vid åsynen av de ekipage som startade klass 1 innan mej och minst såg ut att höra hemma i SM allihop). Jag satt på en bänk (och kunde inget annat eftersom benen inte riktigt bar mej) och försökte se lite cool och tävlingsvan ut och slängde mej med lite termer som ”aj då, synd på det sneda sättandet” och ”bra fart i inkallningen där” för att verka ha koll på läget. I själva verket trodde jag faktiskt att jag skulle dö där och då… minst!

Nåja, det blev vår tur till slut och med susande öron och en viss känsla av overklighet (ni vet, sådär när man känner ”jag är inte här, det här händer inte”) stapplade vi in på planen. Jag minns inte riktigt de första momenten, bara att även hunden såg ut som han var övertygad om att matte skulle dö. Kvinnor ska ju kunna göra flera saker på en gång har jag hört men att gå, lyssna, hålla koll på hunden och dessutom andas samtidigt är svåra saker minsann! Efter kanske halva programmet kom domaren fram till mej, klappade mej på axeln och sa ”Lilla vän, du måste andas också!” Just det ja, jag visste väl att det var något jag hade glömt! Resten av tävlingen genomfördes med något mindre syrebrist i hjärnan och jag tror att vi skrapade ihop nånstans mellan 140 och 150 poäng om jag inte minns fel.

När vi avverkat några tävlingar i både lydnad och spår och jag en morgon satt på tävlingsplatsen klockan sju en regnig söndag i november och väntande på spårstarten så bestämde jag mej för att sluta vara nervös. Där och då begravde jag mina tävlingsnerver för gott, det ska ju för sjutton vara ROLIGT att ha hund! Idag åker jag på tävling med samma glada känsla i kroppen som till träning, det gäller ju inte liv eller död (eller ja, det kan det ju göra om man glömmer att andas förstås) utan ett underbart sätt att slippa ligga kvar i sängen på helgerna… eller?? ;)