Jinx Hundblogg

*trumpeter och fanfarer* Välkomna till Jinx blogg! Här kommer vi att skriva om hundar, om träning och tävling och tankar kring hundlivet, om smått och stort men alltid om hund!

Jag funderar mycket kring hunden i vardagen och i familjen, mycket mer än vad jag tänker på tävlingsträning och momentinlärning. Jag promenerar mycket med min hund och de senaste dagarnas händelser har fått mig att fundera ännu mer kring hunden som flockdjur och oss, deras flockledare. Eftersom jag sedan länge har problem med ryggen är min hund alltid lös överallt, naturligtvis under ordnade former (jag klarar inte av plötsliga ryck i kopplet och med vinterns halka blir det ännu ostabilare). Han bryr sig inte om vad som händer runt omkring oss utan håller sig alltid i min närhet, i byn förstås vid min sida och annars lite friare. Tidigare i veckan när vi passerade ett hus längs vägen öppnade en tjej dörren och två hundar av större ras (för att inte peka ut någon så håller jag mig till den beskrivningen av hundarna) kastar sig ut genom dörren och rakt fram till min hund och de låter inte allt för trevliga när de kommer fram. Till mattens försvar måste jag säga att hon genast kallade in sina hundar och de reagerade om inte sekundsnabbt så näst intill, hon hade inte sett att vi gick där när hon öppnade åt sina hundar och bad om ursäkt. Min hund då? Jo, han stod helt stilla och väntade lugnt på att jag skulle lösa situationen. Som en liten notering vid sidan om så tänkte jag resten av promenaden på vilka rubriker det hade kunnat bli om det varit två rottisar som kastat sig på en annan hund sådär...

Några dagar senare kom vi gående längs vägen och jag såg på långt håll en äldre dam med en stor samojedhane i ett flexikoppel. Jag kallar in min hund som jag alltid gör vid möten och han går fot när vi fortsätter framåt. Jag tänker förstås att damen kommer att veva in sin hund som redan skäller och brötar men istället låter hon hunden fortsätta linan ut och nu kommer hunden med linan rakt över vägen ända fram till oss. Jag ber henne, fortfarande i en ganska vänlig ton, att samla ihop sin hund men istället låter hon den flyga på min hund bakifrån. Min hund står visserligen med raggen rest men säger ingenting utan tittar på mig och ber mig med en blick att få bort den andra hunden. Till slut får jag faktiskt ta benet till hjälp och ganska brutalt fösa bort samojeden, damen fick höra några väl valda ord som inte lämpar sig för skrift och sedan fortsatte min hund och jag vår promenad. Lite vid sidan om ämnet vill jag bara berätta att vi på samma väg för ett tag sedan mötte en ung tjej med en "pitbull liknande hund" (jag gillar inte det där uttrycket men kommer inte på någon bättre beskrivning av hunden) som med löst hängande koppel mötte oss längs vägen och som liksom min egen hund bara hade ögon för sin flockledare, en liten reflektion över folks rasfördomar bara...

Även idag utspelade sig en situation som också den visade att mina tankar nog inte är helt tokiga. Vår väg är ganska glest trafikerad och hundarna får gå ganska fritt tills vi kommer ner till mer tättbebyggt område. Längs vägen bor en hund, också den av en större ras, som tidigare inte varit särskilt trevlig mot varken hundar eller hästar som passerat. (Idag satt den dock kvar på sin tomt även om morrandet hördes lång väg.) När vi närmar oss det här huset faller min hund automatiskt in vid min sida och det har för mig inget att göra med att han skulle vara rädd på något sätt, han fortsätter lugnt i samma tempo med hög svans och utan att egentligen ens titta på den andra hunden. Men han vill vara nära mig, han litar på att jag som flockledare tar hand om en eventuell situation. När vi passerat tassar han utan uppmaning iväg från min sida igen och jag har under hela den här proceduren inte sagt något eller gett min hund någon signal hur han ska bete sig utan han söker sig till mig. Jag förstår förstås att jag har en bra och sund  hund, men också att vår relation är mycket bra och att han kan förlita sig på sin flockledare, han behöver helt enkelt inte bröta tillbaka.

Man ser också betydelsen av ett tydligt flockledarskap i vardagen här hos oss, t ex vid maten. Vår flock består idag av 8 st hundar, en hane och sju tikar i varierande åldrar från de båda yngsta som är 1 år till äldsta som är 8 år. Vårt kök är ganska litet men där samsas alla på en gång vid måltiderna och var och en äter utan gruff från sin egen skål och endast sin. Likadant när vi p g a sjukdom i familjen fick tillbaka en snart 1 år gammal tik, hon flyttade rakt in i flocken och fick genast en självklar plats. Vi släppte in henne och visade att hon tillhörde här, de andra har utan omsvep acceptera detta och hon lever sedan dag ett tillsammans med flocken här utan några som helst problem. Också när vi går ut med alla hundarna lösa i skogen håller de sig nära oss utan kommandon, de håller sig till sin flock trots spännande rådjur och vildsvinsspår runt omkring. I min värld är detta ett bevis på att vår flock fungerar och att hundarna trivs och kan slappna av. De är trygga med oss och det är vårt ansvar att se till att flocken och livet funkar, inte deras. För att uppnå detta krävs ömsesidig respekt. Hunden måste respektera mig som ledare och ovillkorligen lyssna på vad jag säger och jag måste respektera hunden som en levande varelse, en individ, en kompis. Jag tror inte ett smack på de nya "mjukismetoderna" att be hunden att sitta lite om den har lust eller ge den ett val, självklart tror jag heller inte på de gamla förlegade metoderna att skrämma sin hund till lydnad och kuva den så den inte vågar göra något annat än lyda. Men jag tror på att den mycket gamla men fortfarande gångbara klyschan att "lydiga hundar är lyckliga hundar" är alldeles sann, just av den anledningen att de helt enkelt kan förlita sig på att så länge flocken fungerar och ledarna respekteras så är de trygga!

När jag tänker på att fostra och leva med hund så tänker jag vargflock och hundens naturliga beteenden, detta är också ett tänk som vi försöker förmedla till våra valpköpare. Att förmänskliga sin hund med kläder, rosetter och egen plats vid matbordet eller förhandla med den om sina regler är lika illa som att förvara den i en hundgård utanför flockgemenskapen (d v s familjen) alla dygnets timmar utom precis när vi kräver att den ska jobba. Våra hundar är absolut familjemedlemmar, fullvärdiga och högt älskade medlemmar i vår flock, men de är fortfarande djur med djurs instinkter och beteenden. Och i min värld är det just så det ska vara! Hundar ska få vara hundar, trygga i sin flock med rättvisa ledare!