Träning i snöoväder
Vart tog barmark och vårkänslor vägen? Det blev i alla fall ett kort träningspass på klubben med Tess och Mossa igår kväll trots snöovädret, gick bra med båda flickorna. Tess är lycklig över att vintervilan äntligen är över och funkar riktigt bra på lydnaden nu och Mossa landar mer och mer med alla fyra fötterna i backen för varje pass, hon har en fin kontakt och en härlig arbetsvilja.
Tess och husse värmer upp.
Mossa och Maya tar en paus.
"Duktig Tess!"
Tess och husse kramas lite :)
Maya och Mossa leker.
Kampglad Mossa!
Cathrine känner lite på Mossa.
Duktig Mossa!
Tess och husse värmer upp.
Mossa och Maya tar en paus.
"Duktig Tess!"
Tess och husse kramas lite :)
Maya och Mossa leker.
Kampglad Mossa!
Cathrine känner lite på Mossa.
Duktig Mossa!
Framtiden...
Hejsan allihopa, Maya här!
Ja, nu är det min tur att göra mitt första inlägg här på bloggen, och jag tänkte faktiskt berätta lite om min framtid som även den kommer innehålla en massa hund!
Till hösten är det ju dags för mig att söka till gymnasiet och även om det har varit ett väldigt svårt val som faktiskt är så pass livsavgörande trots att man inte är så gammal ännu, så har jag äntligen bestämt mig för att söka in på Östra Ljungbys Naturbruksgymnasium. Där kommer jag att läsa Hund.
Skolan ligger i Östra Ljungby som ligger strax utanför Helsingborg och, om jag nu kommer in, så kommer jag att ta en hund med mig och flytta dit. Kommer dock att vara hemma på helgerna.
Anledningen till att jag valt just Östra Ljungby och inte någon annan skola med hundinriktning som ligger närmare är att just Östra Ljungbys hundutbildning inriktar sig, mycket mer än många andra skolor, på bruks och lydnad, framförallt lydnad och det är den biten jag är intresserad av. På skolan kan man även välja till att läsa till allmänlydnadsinstruktör och det ska jag göra. Man har också målet att när man går ut trean kunna klara MINST en lydnadsklass 1 och man ska ha tävlat minst detta när man går ut. Detta är något jag tycker är väldigt bra för att då jobbar man allihop, oavsett ras och ålder, mot samma mål.
För er som var med på lägret kan jag också berätta att Henrik Marklund som visade lite IPO för oss jobbar på skolan med själva hundträningen, det var genom honom vi bestämde oss för att kolla på skolan.
Jag vet att många av er också undrar vad som kommer hända med lilla Mossa som vi fick hem för ett tag sedan, och jag tänkte faktiskt stilla er nyfikenhet lite och säga att troligtvis kommer det bli hon som följer med mig till skolan och inte Yenna. Detta är inte helt bestämt och det har varit ett jättejobbigt beslut för mig att fatta, men Mossa kommer att passa bättre till det jag vill satsa på och det jag tycker är absolut roligast med hundarna är tjänstehundsbiten och det militära. Om jag då tar Mossa istället så ger det mig mer "tid", jag ska förklara hur jag menar: För att få certa en hund till tjänstehund måste föraren ha fyllt 18, vilket jag gör om 2 år, MEN hunden får inte ha fyllt 5, vilket Yenna också gör om 2 år. Detta innebär att jag bara har några månader på mig att få henne klar, vilket självklart innebär en enorm press för att klara certprovet!
Om jag däremot skulle ta Mossa istället, som nyligen fyllt 1 och därför bara är 3 när jag är tillräckligt gammal innebär det ju att jag kommer ha 2 år på mig att få "klart" henne.
Så som det ser ut nu så kommer Mossa och jag flytta till skolan i Östra Ljungby tillsammans till hösten!
Hoppas jag stillat er nyfikenhet lite... :)
Hälsningar Maya & Co
P.S. Tyvärr har skolan regler om att bara en hund får bo med eleven i de lägenheter som man bor i, så Kida kommer antagligen att stanna här hemma och ibland få åka med min mormor till min gammelmormor och vara med när dom fikar och har det trevligt, tror faktiskt hon skulle tycka att det va en alldeles utmärkt pensionering!
Ja, nu är det min tur att göra mitt första inlägg här på bloggen, och jag tänkte faktiskt berätta lite om min framtid som även den kommer innehålla en massa hund!
Till hösten är det ju dags för mig att söka till gymnasiet och även om det har varit ett väldigt svårt val som faktiskt är så pass livsavgörande trots att man inte är så gammal ännu, så har jag äntligen bestämt mig för att söka in på Östra Ljungbys Naturbruksgymnasium. Där kommer jag att läsa Hund.
Skolan ligger i Östra Ljungby som ligger strax utanför Helsingborg och, om jag nu kommer in, så kommer jag att ta en hund med mig och flytta dit. Kommer dock att vara hemma på helgerna.
Anledningen till att jag valt just Östra Ljungby och inte någon annan skola med hundinriktning som ligger närmare är att just Östra Ljungbys hundutbildning inriktar sig, mycket mer än många andra skolor, på bruks och lydnad, framförallt lydnad och det är den biten jag är intresserad av. På skolan kan man även välja till att läsa till allmänlydnadsinstruktör och det ska jag göra. Man har också målet att när man går ut trean kunna klara MINST en lydnadsklass 1 och man ska ha tävlat minst detta när man går ut. Detta är något jag tycker är väldigt bra för att då jobbar man allihop, oavsett ras och ålder, mot samma mål.
För er som var med på lägret kan jag också berätta att Henrik Marklund som visade lite IPO för oss jobbar på skolan med själva hundträningen, det var genom honom vi bestämde oss för att kolla på skolan.
Jag vet att många av er också undrar vad som kommer hända med lilla Mossa som vi fick hem för ett tag sedan, och jag tänkte faktiskt stilla er nyfikenhet lite och säga att troligtvis kommer det bli hon som följer med mig till skolan och inte Yenna. Detta är inte helt bestämt och det har varit ett jättejobbigt beslut för mig att fatta, men Mossa kommer att passa bättre till det jag vill satsa på och det jag tycker är absolut roligast med hundarna är tjänstehundsbiten och det militära. Om jag då tar Mossa istället så ger det mig mer "tid", jag ska förklara hur jag menar: För att få certa en hund till tjänstehund måste föraren ha fyllt 18, vilket jag gör om 2 år, MEN hunden får inte ha fyllt 5, vilket Yenna också gör om 2 år. Detta innebär att jag bara har några månader på mig att få henne klar, vilket självklart innebär en enorm press för att klara certprovet!
Om jag däremot skulle ta Mossa istället, som nyligen fyllt 1 och därför bara är 3 när jag är tillräckligt gammal innebär det ju att jag kommer ha 2 år på mig att få "klart" henne.
Så som det ser ut nu så kommer Mossa och jag flytta till skolan i Östra Ljungby tillsammans till hösten!
Hoppas jag stillat er nyfikenhet lite... :)
Hälsningar Maya & Co
P.S. Tyvärr har skolan regler om att bara en hund får bo med eleven i de lägenheter som man bor i, så Kida kommer antagligen att stanna här hemma och ibland få åka med min mormor till min gammelmormor och vara med när dom fikar och har det trevligt, tror faktiskt hon skulle tycka att det va en alldeles utmärkt pensionering!
TJH-träning & långpromenad
Idag hade Anette jobb att göra så jag fick ta över chefsskapet på tjänstehundsträningen.
Jag tog Tess med mig och hon följde med på hela träningen. Hon älskar att vara med tjänstehundsgänget, det går inte att lämna henne hemma. Då dör hon en smula...
Vi körde, som förra helgen, visa-övningar med kampfigurant som sluthandling. Det märktes på hundarna att de hade klara minnesbilder kvar sedan förra gången, de visste vad de skulle göra och hade bra sug ut mot figgarna och en intensiv kamp när de kom ut, kul att se!
Vi körde också en runda torrpatrullering med varje ekipage där de förare som stod på tur fick utgöra säkrare och soldater bak hundekipaget.
Att träna på markeringar, tecken till gruppen och att arbeta i rätt tempo är viktigt, detta ska sitta i ryggmärgen.
Alla jobbade mycket bra och alla fick till en snygg och fungerande patrullsträcka där bakomvarande personal också uppfattade förarens signaler och hundens markeringar.
Gruppsammansättning, formationer och de tecken som tillhör det kommer i ett senare skede.
Mycket på gång...
Väl hemma igen samlade vi ihop alla våra rottisar och gick på en härlig långpromenad i solen. Det är en skön syn när 6 hundar springer lösa i skogen, sniffar på samma, tydligen hyperintressanta stubbe, och leker tillsammans.
En skön dag med ett härligt väder!
Jörgen
Jag tog Tess med mig och hon följde med på hela träningen. Hon älskar att vara med tjänstehundsgänget, det går inte att lämna henne hemma. Då dör hon en smula...
Vi körde, som förra helgen, visa-övningar med kampfigurant som sluthandling. Det märktes på hundarna att de hade klara minnesbilder kvar sedan förra gången, de visste vad de skulle göra och hade bra sug ut mot figgarna och en intensiv kamp när de kom ut, kul att se!
Vi körde också en runda torrpatrullering med varje ekipage där de förare som stod på tur fick utgöra säkrare och soldater bak hundekipaget.
Att träna på markeringar, tecken till gruppen och att arbeta i rätt tempo är viktigt, detta ska sitta i ryggmärgen.
Alla jobbade mycket bra och alla fick till en snygg och fungerande patrullsträcka där bakomvarande personal också uppfattade förarens signaler och hundens markeringar.
Gruppsammansättning, formationer och de tecken som tillhör det kommer i ett senare skede.
Mycket på gång...
Väl hemma igen samlade vi ihop alla våra rottisar och gick på en härlig långpromenad i solen. Det är en skön syn när 6 hundar springer lösa i skogen, sniffar på samma, tydligen hyperintressanta stubbe, och leker tillsammans.
En skön dag med ett härligt väder!
Jörgen
Veckans träning
Det har blivit två lydnadspass i veckan, i tisdags var Maya och jag på klubben och drillade Mossa och Tess lite.
Jag tror jag stod och skrattade i minst 10 minuter åt Maya som skulle försöka få en sprallig Mossa att ha alla fyra benen på marken. Hon var överallt och ingenstans med en otrolig energi!
Efter ett tag lugnade hon sig och träningen började med lite linförighet. Det gick riktigt bra till slut med en väl avvägd blandning av boll, motivation, krav och uppmuntran. Hon gick mycket bra med en härlig arbetsvilja och kontakt. När hon hade som roligast bröt vi för kvällen för att behålla lite av suget. Bra jobbat Maya!
Tess gick ett lydnadspass också och skötte sig bra, kör fjärr just nu och försöker få henne att jobba lodrätt, går ganska bra.
Idag, torsdag, var vi på klubben med Mossa igen och denna gången var hon samarbetsvillig från början, hon hade klara minnesbilder kvar och gjorde en jättefin linförighet. Körde lite inkallning också vilket funkade ganska bra. Hon har en bit kvar innan det är tävlingsdags, bara att jobba på, det kommer!
Jörgen o Maya
Funderingar
*trumpeter och fanfarer* Välkomna till Jinx blogg! Här kommer vi att skriva om hundar, om träning och tävling och tankar kring hundlivet, om smått och stort men alltid om hund!
Jag funderar mycket kring hunden i vardagen och i familjen, mycket mer än vad jag tänker på tävlingsträning och momentinlärning. Jag promenerar mycket med min hund och de senaste dagarnas händelser har fått mig att fundera ännu mer kring hunden som flockdjur och oss, deras flockledare. Eftersom jag sedan länge har problem med ryggen är min hund alltid lös överallt, naturligtvis under ordnade former (jag klarar inte av plötsliga ryck i kopplet och med vinterns halka blir det ännu ostabilare). Han bryr sig inte om vad som händer runt omkring oss utan håller sig alltid i min närhet, i byn förstås vid min sida och annars lite friare. Tidigare i veckan när vi passerade ett hus längs vägen öppnade en tjej dörren och två hundar av större ras (för att inte peka ut någon så håller jag mig till den beskrivningen av hundarna) kastar sig ut genom dörren och rakt fram till min hund och de låter inte allt för trevliga när de kommer fram. Till mattens försvar måste jag säga att hon genast kallade in sina hundar och de reagerade om inte sekundsnabbt så näst intill, hon hade inte sett att vi gick där när hon öppnade åt sina hundar och bad om ursäkt. Min hund då? Jo, han stod helt stilla och väntade lugnt på att jag skulle lösa situationen. Som en liten notering vid sidan om så tänkte jag resten av promenaden på vilka rubriker det hade kunnat bli om det varit två rottisar som kastat sig på en annan hund sådär...
Några dagar senare kom vi gående längs vägen och jag såg på långt håll en äldre dam med en stor samojedhane i ett flexikoppel. Jag kallar in min hund som jag alltid gör vid möten och han går fot när vi fortsätter framåt. Jag tänker förstås att damen kommer att veva in sin hund som redan skäller och brötar men istället låter hon hunden fortsätta linan ut och nu kommer hunden med linan rakt över vägen ända fram till oss. Jag ber henne, fortfarande i en ganska vänlig ton, att samla ihop sin hund men istället låter hon den flyga på min hund bakifrån. Min hund står visserligen med raggen rest men säger ingenting utan tittar på mig och ber mig med en blick att få bort den andra hunden. Till slut får jag faktiskt ta benet till hjälp och ganska brutalt fösa bort samojeden, damen fick höra några väl valda ord som inte lämpar sig för skrift och sedan fortsatte min hund och jag vår promenad. Lite vid sidan om ämnet vill jag bara berätta att vi på samma väg för ett tag sedan mötte en ung tjej med en "pitbull liknande hund" (jag gillar inte det där uttrycket men kommer inte på någon bättre beskrivning av hunden) som med löst hängande koppel mötte oss längs vägen och som liksom min egen hund bara hade ögon för sin flockledare, en liten reflektion över folks rasfördomar bara...
Även idag utspelade sig en situation som också den visade att mina tankar nog inte är helt tokiga. Vår väg är ganska glest trafikerad och hundarna får gå ganska fritt tills vi kommer ner till mer tättbebyggt område. Längs vägen bor en hund, också den av en större ras, som tidigare inte varit särskilt trevlig mot varken hundar eller hästar som passerat. (Idag satt den dock kvar på sin tomt även om morrandet hördes lång väg.) När vi närmar oss det här huset faller min hund automatiskt in vid min sida och det har för mig inget att göra med att han skulle vara rädd på något sätt, han fortsätter lugnt i samma tempo med hög svans och utan att egentligen ens titta på den andra hunden. Men han vill vara nära mig, han litar på att jag som flockledare tar hand om en eventuell situation. När vi passerat tassar han utan uppmaning iväg från min sida igen och jag har under hela den här proceduren inte sagt något eller gett min hund någon signal hur han ska bete sig utan han söker sig till mig. Jag förstår förstås att jag har en bra och sund hund, men också att vår relation är mycket bra och att han kan förlita sig på sin flockledare, han behöver helt enkelt inte bröta tillbaka.
Man ser också betydelsen av ett tydligt flockledarskap i vardagen här hos oss, t ex vid maten. Vår flock består idag av 8 st hundar, en hane och sju tikar i varierande åldrar från de båda yngsta som är 1 år till äldsta som är 8 år. Vårt kök är ganska litet men där samsas alla på en gång vid måltiderna och var och en äter utan gruff från sin egen skål och endast sin. Likadant när vi p g a sjukdom i familjen fick tillbaka en snart 1 år gammal tik, hon flyttade rakt in i flocken och fick genast en självklar plats. Vi släppte in henne och visade att hon tillhörde här, de andra har utan omsvep acceptera detta och hon lever sedan dag ett tillsammans med flocken här utan några som helst problem. Också när vi går ut med alla hundarna lösa i skogen håller de sig nära oss utan kommandon, de håller sig till sin flock trots spännande rådjur och vildsvinsspår runt omkring. I min värld är detta ett bevis på att vår flock fungerar och att hundarna trivs och kan slappna av. De är trygga med oss och det är vårt ansvar att se till att flocken och livet funkar, inte deras. För att uppnå detta krävs ömsesidig respekt. Hunden måste respektera mig som ledare och ovillkorligen lyssna på vad jag säger och jag måste respektera hunden som en levande varelse, en individ, en kompis. Jag tror inte ett smack på de nya "mjukismetoderna" att be hunden att sitta lite om den har lust eller ge den ett val, självklart tror jag heller inte på de gamla förlegade metoderna att skrämma sin hund till lydnad och kuva den så den inte vågar göra något annat än lyda. Men jag tror på att den mycket gamla men fortfarande gångbara klyschan att "lydiga hundar är lyckliga hundar" är alldeles sann, just av den anledningen att de helt enkelt kan förlita sig på att så länge flocken fungerar och ledarna respekteras så är de trygga!
När jag tänker på att fostra och leva med hund så tänker jag vargflock och hundens naturliga beteenden, detta är också ett tänk som vi försöker förmedla till våra valpköpare. Att förmänskliga sin hund med kläder, rosetter och egen plats vid matbordet eller förhandla med den om sina regler är lika illa som att förvara den i en hundgård utanför flockgemenskapen (d v s familjen) alla dygnets timmar utom precis när vi kräver att den ska jobba. Våra hundar är absolut familjemedlemmar, fullvärdiga och högt älskade medlemmar i vår flock, men de är fortfarande djur med djurs instinkter och beteenden. Och i min värld är det just så det ska vara! Hundar ska få vara hundar, trygga i sin flock med rättvisa ledare!
Jag funderar mycket kring hunden i vardagen och i familjen, mycket mer än vad jag tänker på tävlingsträning och momentinlärning. Jag promenerar mycket med min hund och de senaste dagarnas händelser har fått mig att fundera ännu mer kring hunden som flockdjur och oss, deras flockledare. Eftersom jag sedan länge har problem med ryggen är min hund alltid lös överallt, naturligtvis under ordnade former (jag klarar inte av plötsliga ryck i kopplet och med vinterns halka blir det ännu ostabilare). Han bryr sig inte om vad som händer runt omkring oss utan håller sig alltid i min närhet, i byn förstås vid min sida och annars lite friare. Tidigare i veckan när vi passerade ett hus längs vägen öppnade en tjej dörren och två hundar av större ras (för att inte peka ut någon så håller jag mig till den beskrivningen av hundarna) kastar sig ut genom dörren och rakt fram till min hund och de låter inte allt för trevliga när de kommer fram. Till mattens försvar måste jag säga att hon genast kallade in sina hundar och de reagerade om inte sekundsnabbt så näst intill, hon hade inte sett att vi gick där när hon öppnade åt sina hundar och bad om ursäkt. Min hund då? Jo, han stod helt stilla och väntade lugnt på att jag skulle lösa situationen. Som en liten notering vid sidan om så tänkte jag resten av promenaden på vilka rubriker det hade kunnat bli om det varit två rottisar som kastat sig på en annan hund sådär...
Några dagar senare kom vi gående längs vägen och jag såg på långt håll en äldre dam med en stor samojedhane i ett flexikoppel. Jag kallar in min hund som jag alltid gör vid möten och han går fot när vi fortsätter framåt. Jag tänker förstås att damen kommer att veva in sin hund som redan skäller och brötar men istället låter hon hunden fortsätta linan ut och nu kommer hunden med linan rakt över vägen ända fram till oss. Jag ber henne, fortfarande i en ganska vänlig ton, att samla ihop sin hund men istället låter hon den flyga på min hund bakifrån. Min hund står visserligen med raggen rest men säger ingenting utan tittar på mig och ber mig med en blick att få bort den andra hunden. Till slut får jag faktiskt ta benet till hjälp och ganska brutalt fösa bort samojeden, damen fick höra några väl valda ord som inte lämpar sig för skrift och sedan fortsatte min hund och jag vår promenad. Lite vid sidan om ämnet vill jag bara berätta att vi på samma väg för ett tag sedan mötte en ung tjej med en "pitbull liknande hund" (jag gillar inte det där uttrycket men kommer inte på någon bättre beskrivning av hunden) som med löst hängande koppel mötte oss längs vägen och som liksom min egen hund bara hade ögon för sin flockledare, en liten reflektion över folks rasfördomar bara...
Även idag utspelade sig en situation som också den visade att mina tankar nog inte är helt tokiga. Vår väg är ganska glest trafikerad och hundarna får gå ganska fritt tills vi kommer ner till mer tättbebyggt område. Längs vägen bor en hund, också den av en större ras, som tidigare inte varit särskilt trevlig mot varken hundar eller hästar som passerat. (Idag satt den dock kvar på sin tomt även om morrandet hördes lång väg.) När vi närmar oss det här huset faller min hund automatiskt in vid min sida och det har för mig inget att göra med att han skulle vara rädd på något sätt, han fortsätter lugnt i samma tempo med hög svans och utan att egentligen ens titta på den andra hunden. Men han vill vara nära mig, han litar på att jag som flockledare tar hand om en eventuell situation. När vi passerat tassar han utan uppmaning iväg från min sida igen och jag har under hela den här proceduren inte sagt något eller gett min hund någon signal hur han ska bete sig utan han söker sig till mig. Jag förstår förstås att jag har en bra och sund hund, men också att vår relation är mycket bra och att han kan förlita sig på sin flockledare, han behöver helt enkelt inte bröta tillbaka.
Man ser också betydelsen av ett tydligt flockledarskap i vardagen här hos oss, t ex vid maten. Vår flock består idag av 8 st hundar, en hane och sju tikar i varierande åldrar från de båda yngsta som är 1 år till äldsta som är 8 år. Vårt kök är ganska litet men där samsas alla på en gång vid måltiderna och var och en äter utan gruff från sin egen skål och endast sin. Likadant när vi p g a sjukdom i familjen fick tillbaka en snart 1 år gammal tik, hon flyttade rakt in i flocken och fick genast en självklar plats. Vi släppte in henne och visade att hon tillhörde här, de andra har utan omsvep acceptera detta och hon lever sedan dag ett tillsammans med flocken här utan några som helst problem. Också när vi går ut med alla hundarna lösa i skogen håller de sig nära oss utan kommandon, de håller sig till sin flock trots spännande rådjur och vildsvinsspår runt omkring. I min värld är detta ett bevis på att vår flock fungerar och att hundarna trivs och kan slappna av. De är trygga med oss och det är vårt ansvar att se till att flocken och livet funkar, inte deras. För att uppnå detta krävs ömsesidig respekt. Hunden måste respektera mig som ledare och ovillkorligen lyssna på vad jag säger och jag måste respektera hunden som en levande varelse, en individ, en kompis. Jag tror inte ett smack på de nya "mjukismetoderna" att be hunden att sitta lite om den har lust eller ge den ett val, självklart tror jag heller inte på de gamla förlegade metoderna att skrämma sin hund till lydnad och kuva den så den inte vågar göra något annat än lyda. Men jag tror på att den mycket gamla men fortfarande gångbara klyschan att "lydiga hundar är lyckliga hundar" är alldeles sann, just av den anledningen att de helt enkelt kan förlita sig på att så länge flocken fungerar och ledarna respekteras så är de trygga!
När jag tänker på att fostra och leva med hund så tänker jag vargflock och hundens naturliga beteenden, detta är också ett tänk som vi försöker förmedla till våra valpköpare. Att förmänskliga sin hund med kläder, rosetter och egen plats vid matbordet eller förhandla med den om sina regler är lika illa som att förvara den i en hundgård utanför flockgemenskapen (d v s familjen) alla dygnets timmar utom precis när vi kräver att den ska jobba. Våra hundar är absolut familjemedlemmar, fullvärdiga och högt älskade medlemmar i vår flock, men de är fortfarande djur med djurs instinkter och beteenden. Och i min värld är det just så det ska vara! Hundar ska få vara hundar, trygga i sin flock med rättvisa ledare!
