Gästbloggare november: Kilo & Malin

När jag var barn, ja då var det hundar som gällde, när jag blev äldre, ja då var
det fortfarande hundar som gällde!

Och när det var dags för gymnasium så
var det en självklarhet för mig att läsa en inriktning med hund, så det blev
HUND i tre år!

Skolan tog slut, startade upp eget hunddagis och jag hade
redan bestämt mig, rottweiler det var min ras!
 
 
Men vem vill överlåta
ansvaret till en ung tjej i Stockholm som precis tagit studenten, och säkerligen
har hela garderoben full med klackar (ett minne blott)!?

Jag luskammade
alla kennlar, spindeldiagram, hundar, stamtavlor ja allt en nörd kan göra,
tillslut vågade jag mig till att skriva ett mail till de som kommer att bli min
uppfödare och där börjar mitt nya kapitel!

Jag tar tåget ner till
Bromölla och blir där upphämtad utav Jörgen på tågstationen, redan då kändes det
som om jag känt er hur länge som helst, vi/du stannade till vid en kiosk å köpte
snus, sen åkte vi vidare hem till er! Det blev en del prat, träffa Jinx Montana
den blivande mamman och timmarna gick fort, innan det blev dax att ta tåget
tillbaka till Stockholm och börja vänta!

Sen kom det där mailet, jag
stor-tjöt när jag läste det, jag ska få bli en del i Jinx-familjen!
 
 
Jag kan inte förstå hur jag kunde stå ut med att inte tala om detta för någon men
när det blev dax för att få besöka dom små valparna lurade jag med mig min kära
mor på en liten Road tripp så att jag kunde övningsköra... Hon hamnade då i
Bromölla sisådär 70 mil hemifrån!

Under den 8a veckors långa väntan så
tog jag tillfälligt hand om en importerad schäfertik, Aqva, jag skulle ju inte
ha schäfer, men men hon valde mig och hon fick stanna, hon hade öronmärkningen
KG i örat och arbetsnamnet på min gosse blev just KG och ja det slutade som
Kilo, han vägde ju några kilon så att säga när jag äntligen fick hämta hem honom!

Där Aqva var, där var även Kilo, så är det fortfarande... oftast!
 
 
Vi började bra, valpkurs, tävlingslydnads kurser och ringträningar dock
har vi aldrig kommit ut på tävlingsplanen, (eller vi har godkänt anlagsprov för
viltspår) och där vet jag att det är jag som fegar ut och inte tror att vi kan,
men några utställningar har vi iallafall deltagit på, bla på ett fullproppat
MyDog 2011, premiär i ringen, jag nervös, kilo ja han tycker ju detta påhitt var
dagens höjdpunkt och där stod jag med ett koppel å lös hund...

Dag två, då hade vi sovit oss i form, visste vad vi gjorde och fick springa i finalringen!
 
 
Sen har det blivit några inofficiella utställningar, det har gått bra
för min snygging och kurser som håller oss i form men ännu ingen tävling, men en
dag kanske jag tar oss i kragen!

Nu är vi ett aktivt par som gör roliga
saker tillsammans för dagen och det är verkligen han och jag, duschar jag, ja då
kan man vara säker på att jag har en hund även inne i duschen!
Han är min
lilla arbetsmyra och gör precis allt jag ber honom om, ibland behövs lite stöd å
coachning, men vem behöver inte det någon gång ibland? Och hans "av-knapp" den
fungerar den med!
 
 
Kilo har en svaghet och det är bananer, han skulle
definitivt välja bananer framför en stor köttbit, ge honom en banan och du har
vunnit hans hjärta! Här hemma är bananerna inlåsta för både hund och
barn!
Barnen här hemma är bra till tre saker för övrigt
1. Man kan sno
deras mat
2. Man kan bli matad
3. Man kan ta deras leksaker

 
Han är full med bus också, älskar att utforska, upptäcka och pyssla
med någonting, hittar han en stor sten, tegelsten, däck eller något annat tungt
ja då får man honom inte därifrån i första taget, älskar lera, snö och speciellt
att göra kobajsinpackningar.
Det finns även ett öga för källsortering i min
lilla hund, jag brukade ställa ut soppåsen så att husse tog med sig den när han
åkte till jobbet på mornarna, soppåsen var borta varje morgon, toppen ! Sen en
helgmorgon, gjorde jag som jag alltid brukar göra, ställer ut soppåsen, vi äter
frukost vid frukostbordet, hundarna är ute, då ser jag kilo snappa åt sig
soppåsen, springer över tomten in i en stor buske vi har, jag går ut för att
prata lite med honom och i busken finner jag vår egna lilla sopstation allting i
fina högar, kommunikationssvårigheter, hussen hade inte slängt soppåsarna på bra
länge i tron om att det var jag, det hade kilo ordnat så bra själv åt
oss!
 
Jag har så mycket jag skulle vilja dela med mig av, bus, tokigheter,
kärlek, motgångar och framgångar men vi håller det lite kort denna gång, det
kanske kommer fler gånger? Men en sak är jag helt säker på, vi har en utav
landets omtänksammaste och närvarande uppfödare som gav mig förtroendet för
denna högt älskade Kilo-klump jag har!
 
 

Gästbloggare oktober: Eddie, Peps & Johanna

Fick frågan om att bli oktobers gästbloggare. Tyckte/tycker absolut inte att det finns så stor anledning till detta då vi just nu lever det där ”småbarns, få ihop veckan” livet och absolut inte hinner med något annat utöver vardagsmotion med hunden för tillfället. Men men får väl försöka skriva några rader ändå... Och så här en månad för sent :)
 
Vi fick vår första kontakt med Jinx Kennel 2005 då jag och min sambo äntligen bestämde oss för att skaffa hund. Vi hade pratat om detta länge och vi var helt överens om att det var en rottis vi ville ha! Vi fick via vänner som också sysslar mycket med hund kontakt med Jinx och de hade då fått valpar. Vi åkte upp och hälsade på och såklart tingades en valp. Vi fick då efter några veckor hem Jinx Priamos (Peps)! Vi hade några helt underbara år tillsammans med honom. Han var en stor genomsnäll rottis som älskade allt och alla!
Vi gick på valpkurs och massa fortsättningskurser men kom liksom aldrig igång med någon tävling även om vi nog var rätt duktiga på det vi gjorde. Jo förresten, vi ställde upp en gång i Kristianstad, det var en avslutningstävling. Det var typ 50 grader varmt denna dag och helt vindstilla. Då jag visste att vi verkligen kunde alla moment utan problem så kände jag mig ganska säker på min sak. Väl inne på planen så började moment fritt följ. "Fot" sa jag och började pinna iväg lite nervöst. Jag hör bakom mig hur publiken börjar skratta… Jag vänder mig om och ser min kära älskade rottis ligga under  trädet i skuggan….. Känns inte som jag behöver förklara hur detta kändes.....

 

Johanna & Peps

2009 föddes vår första son Alfons. Från första stund som vi kom hem ifrån BB så följde Peps denne lille gosse vart än han befann sig.. Om han så låg ute och sov i vagnen eller inne i sängen så låg hunden där och vaktade (var dock inga problem för folk att gå fram till vagnen utan han bara låg och studerade). Sommaren 2010 strax efter midsommar när vi varit iväg på semester så började Peps bli svullen runt halsen. Vi åkte akut till veterinären i Hässleholm där man först trodde han blivit ormbiten och fick behandling för detta. Han svarade bra på behandlingen men efter några dagar började han svullna runt om på kroppen och efter ytterligare några dagar med undersökningar och prover så ställdes diagnosen lymfosarkom. Jag trodde jag själv också dö.

 

In memoriam Peps


Vårt liv fortgick här hemma med vår Alfons men det fattades verkligen något i våra liv.. En dag när jag kom hem ifrån affären så stod min sambo med tårar i ögonen (han gråter typ ALDRIG) och förklarade att detta inte funkade längre… Här fanns inget hundhår som man kunde ”störa sig på ”, ingen som var i vägen hela tiden när man skulle göra något, ingen som tvingade ut en på en promenad, ingen som ville ut och leka... Ja, listan kan bli lång...
Så jag ringde till Jörgen och Catte och berättade att de måste hjälpa oss att hitta en ny hund. Hade inte ens en tanke på att där fanns två små helt nyfödda valpar. Efter någon dag så ringde de tillbaka och helt plötsligt var det bestämt att vi skulle få en ny rottis till vårt hem!


Den 29 Aug 2010 körde vi och hämtade lilla Jinx Jolly Jumper (Eddie), det var dagen efter Alfons 1 årsdag :) Så vilken present till vår son!!! En unge som kröp och en bitglad valp på detta!! Kan säga att Alfons öron var rätt röda till en början innan vi fick bukt med detta :) Efter bara ett par månader så märkte jag hur hunden och vår son började bli som ett. När trotset började med vår lilla son och han blev sur och sprang iväg så sprang hunden efter. Fick Alfons en glass så var det självklart för ungen att hunden skulle ha hälften. Ja, de har ta mig tusan hållit ihop i vått och torrt och gör så fortfarande!!  De hade även hjälp av varandra när de skulle stjälas ifrån kylskåpet… Hunden lade sig framför kylen när Alfons öppnat dörren och sedan klev Alfons gladeligen upp på hunden och nådde det de ville ha och sedan delade de lika... Och lika oskyldiga såg de ut när de blev påkomna varje gång. Ja jisses... Massa gråa hår har man fått av dessa två under åren!

 

Eddie & familjen
 
Vi gick såklart valpkurs och fortsättningskurser med Eddie också, men har inte blivit något tävlande med denna hunden heller och ja, jag vet faktiskt inte... Är väl jag som inte vågar :) 
 
2013 föddes vår andra son Thure. Eddie precis lika glad för denna ungen! Och Thure bara älskar hunden!!!
Så som ni kanske förstår så med två små barn och arbeten och hem som ska skötas så är vår tid rätt skral till hundträning just nu. Det som är viktigast i våra liv just nu är att vi har en välfungerande hund, vilket vi absolut har! Han är genomsnäll! Han älskar att leka kurragömma med barnen, även om barnen inte tycker det är så kul längre då våra barn alltid hittas först för Eddie avslöjar dem. Eddie är med när de bygger kojor av täcke och kuddar. Han har till och med legat och hjälpt till att bygga klossar...

 

Eddie, Thure & Alfons

 

Tillägg från uppfödarna som vill tacka Johannas familj för alla härliga historier om hundar och barn genom åren :)

T ex när Alfons blev så ledsen i skogen för att Johanna inte tagit med någon korv till Eddie att grilla (gissar att mamman blev utan korv)  eller när Alfons såg en liten hund på TV och sa till Johanna att han också ville ha en hund och Johanna svarade "vi har ju en hund" och pekade på Eddie varpå ett skeptiskt barn tittade på sin mamma och sa "Nej mamma, det där är ju Eddie!" Underbart att han har en så självklar plats i familjen, vi är säkra på att han är en mycket stolt brorsa till de båda tvåbenta pojkarna!

 


Gästbloggare september: Dalton & Linda

Vi blev tillfrågade att bli Jinx gästbloggare i september, jag och Dalton (Jinx Menelaos) och det gör vi gärna. Jag ska försöka berätta lite om vår resa tillsammans.  Vi börjar från början:

 

Första gången jag såg Dalton var han fem veckor. Jag var med en kompis som skulle ha valp, men vi vet ju alla hur det är med det där att åka och kika! En liten valp som klättrade på kompostgallret och som utforskade det mesta hemma hos fam Blixt kröp rakt in i hjärteroten på mig. Väl hemma så var det övertalning på husse (nåja, gick ganska fort) så åkte vi ner till Bromölla igen, men bara för att titta! Ha!! Det var ju klart att valpen skulle bo hos oss!

 

 

Dagen vi hämtade honom knallade han in hemma hos oss, sa Tjena!! till Tyson (vår rottishane) och klev in som han alltid bott där! Varenda kattunge (mjukdjur) som Tyson ömsint vårdat i flera år dog en våldsam död inom ett par dagar! Allt mjukt dog!!

 

Tolv veckor gammal öppnar Dalton ytterdörren och går ut för att kissa, helt själv! Dessutom öppnar han ytterdörren utifrån när han är klar och passerar husse och matte i hallen som ser ut som fågelholkar! Vem har lärt honom detta??

 

Ett par veckor senare sitter matte på toa och valpen öppnar dörren till toa, svansar förbi matte, går direkt till bidén, sätter på kranen, dricker och passerar förbi en något förvånad matte! Vad i h*****te??? Vem lär honom allt?? Jo, han själv! Han studerade allt vi gjorde, sen gjorde han! Allt från att öppna dörrar, sätta på kranen (stänga av var värre), låsa in sig på toa osv.

 

Vi använde hans nyfikenhet till att lära sig hjälpa matten med tvätten, plocka i och ur maskinen, hjälpa till att hänga tvätt, tända och släcka lyset och hämta saker i lådor och annat. Allt genomfördes med en ständigt viftande svans, som än idag ständigt viftar!

 

Vi gav oss in på att spåra, vilket jycken varit en naturbegåvning på. Han har bokstavligen släpat runt sin matte i allehanda spår, inget är för svårt för honom, oftast i mattens tycke en aning för fort!

 

Sök har vi också testat. Resultatet, en rottispojke med startvrål (inte alltid önskvärt), full sula ut i skogen och hitta figgar! Lycka!

 

Vi testade lydnad också, en LP1, hann vi med, men brukset var mer vår grej.

 

Sen hittade vi det bästa av det bästa, svenskskyddet! Oh, vilken lycka!! Det bästa som finns enligt Dalton! Vi fick omtalat för oss att rottweiler var väl inte den ultimata hunden i skyddet, tung och svårt för korgarbete. Dalton har fått många höjda ögonbryn och applåder för sina galanta höga hopp och angrepp som kan slå kull vem som. Korgarbete funkade minsann på honom också!

 

 

Så vi har hunnit med ett LP1, uppflyttade hkl sök, godkända hkl skydd och godkända i elit spår.

 

Allt har han genomfört med en vilja och glädje som varit enorm. Allt jag hittat på har han gett 100 %, med en ständigt viftande svans! Dock har väl hans glädje och vilja ställt till förtret ibland när matte stått på tävlingsplan och inte ens hunnit andas första stavelsen i kommandoordet när Dalton i sin iver gör hela momentet (klockrent) och undrar varför matte ser trumpen ut! Skitbra, men du kunde väl låtit mig få säga kommandot först, eller??

 

Dalton har ett hjärta av guld, han är den finaste varelse som gått i en hundkostym! Alltid så klok, trygg och lugn. Alla situationer, miljöer, hundar och människor har han löst med en klokhet och förstånd som få hundar besitter. Det har vi aldrig behövt träna!

 

Dock är han ingen mes. Det bevisade han när familjen fick inbrottsförsök på ljusa dagen, när matte hade migrän. Vaknar av att Dalton står i ett klockrent bevakningsskall i hallen, matte som är på övervåningen beger sig ned. Jodå, där står en man med utländsk härkomst i hallen, Dalton bevakar honom. Jag ber mannen att gå ut igen så kommer det inte hända honom nåt. Men han sparkar mot Dalton och ska in i köket. PANG!! Fullbett i höger överarm!! Resten kan ni räkna ut själva! Ingen vacker syn! Men mannen blev väl omhändertagen dit han skulle sen.

 

Så min hjälte har en brun och svart, något hårig kostym. Mitt hjärta har han tagit för all tid och evighet.

 

 

Linda, Daltons bromskloss i spåret och tillika matte


Gästbloggare augusti: Rune & IngaBritt

140715

 

Jag vart både glad och förvånad när Cathrine frågade om jag ville gästblogga. Tänkte vem är intresserad av vad jag gör då :)

 

"Jag" det är IngaBritt Persson och vi bor i en liten by som heter Kallmora, ligger i Orsa i Dalarna.

Det är jag som har Jinx Tsu Tey "Rune" i Kull 6. Världens bästa pelle fjant! Han är 4 år nu och vi har varit ute på tävlingsbanan lite grann.

Har också en rottis tik som heter Tilda hon är 10 år nu, en glad pensionär. Henne har jag tävlat lydnad med upp till lydnadsklass 3, sen tyckte hon att vi skulle sluta och det tyckte nog jag med.

 

Rune är min första hund som jag tävlar med i brukset. Vi har kommit till högre klass i både sök och spår och hoppsan va svårt det börjar bli.

Men så himla roligt. Vi håller på att träna in framåtsändande vilket härligt moment. Hur man än gör så blir det fel ;)

Vi tävlade lydnadsklass 3 i helgen och fick vårat andra första pris, det var himla roligt. Eftersom det var en sån här fruktansvärd varm dag så trodde jag inte att det skulle gå så pass bra. Men när Rune kom ut på plan var det som bortblåst att han skulle vara tagen av värmen.

Jag är en riktig lydnadsfreak. Älskar lydnaden och kan peta hur länge som helst i den. Rune tycker att jag är ganska knäpp och mina träningskamrater också..... Han tycker väl han varit duktig bara han sprungit och hämtat vittringspinnen och nästan kluvit den mitt i tu...

 

I år har vi som mål att starta i högre spår och ta ett LP i klass 3, sen får vi allt se vad det blir. Men jag måste ha ett mål annars har jag

svårt att motivera mej att träna. Vi tränar ganska mycket. Fast vi har himla roligt ( tycker jag iallfall :) ).

Idag har vi tränat lydnad med några kompisar och sen går vi på fiket efteråt. Kul med hundträning......

 

På kortet ser Rune ganska rolig ut: Han är lite tagen av solen och han tycker det är tråkigt så fort jag tar fram kameran......

 

Mitt nästa projekt får bli hur man lär Rune att våga släppa tass fästet och börja simma......

 

Tjingeling, vi hörs igen!

 

140728

 

Ja, då har vi börjat med Runes simskola ;) Han tog dom första simtagen häromdagen. Han förstod inte att man måste simma med bakbenen utan bara plaska med frambenen och riva matte på benen med bakbenen (aj aj aj). Det får bli en flytväst om det här ska gå vägen.

 

Vi älskar att gå i skogen jag, Rune och Tilda. Nu har det ju varit så varmt på dagarna så det har blivit träning sent kväll och skogspromenader tidig morgon.

 

Just nu har vi semester och det är så härligt. Det är ett fasligt sjå med träning, planera tävlingar och planera kurser på brukshundsklubben. Men det är väl det semestern är till för!

 

Vi tränar mycket störningsträning, jag och Rune. Vi brukar åka ner till samhället och lägga plats liggning en lördag lite utanför ingången till matvaruaffären. Alltid med huvudet nere i backen. Tränar på fotbollsplanen när barnen spelar boll.

 

Tränade för några veckor sedan med barnen som sparkade fotboll på vänster sida och en löptik på höger sida. Bra träning :)

Vi brukar träna sitt, ligg, stå med en (människa) som ligger bredvid hunden och gör samma rörelser som hunden. Mycket bra störnings träning.

Vi brukar sätta två hundar bredvid varandra fast åt olika håll och träna fjärrdirrigering. Ja, det finns ju oändligt mycket olika träningar bara fantasin som sätter gränser och framförallt vi busar väldigt mycket :)

Det jag tycker är viktigast är att man varierar träningen så den inte blir enformig. Ibland blir det helgalet och tokigt, men det går att rätta till.

 

Idag har vi införskaffat en flytväst till Rune och oj, vad vi trodde han skulle simma :) Nejdå, han tyckte det var lika otäckt ändå. När han tar det lugnt med frambenen så går det riktigt bra men han får lite smått panik och skvätter och plaskar med frambenen. Några kort på färden. Ja ja, vi fortsätter med Runes simskola.

 

 

Vi tackar för oss att vi fick vara med och berätta lite om vad vi gör och fördriver tiden med.

Jag måste lägga till att Rune är världens bästa Rune och vi tackar för att vi fått förtroende att köpa en hund från Cathrine och Jörgen. Världens bästa kennel!!!!!

Önskar alla en riktigt fortsatt trevlig sommar!

Rune ska snart ut på två veckors semester med husvagn innan tävlings säsongen börjar igen!

 
 

Gästbloggare juli: Trixa & Therese

Jag och Trixa har varit på ett av våra största äventyr ihop.


Vi har varit på Hundtjänstskolan i Marma, i 2 veckor. Utbildningen som jag gick heter PHI (PatrullHundsInstruktör) Det har varit väldigt lärorikt för oss båda.
Jag ska försöka få ihop allt lite lagom kort och så alla förstår.

 

Vi kom upp dagen innan det drog igång så första natten fick Trixa sova med mig i baracken sen bar det upp till hundstallarna med stopp hos djursjukvårdaren Eva för inmönstring, det var en väldigt grundlig inmönstring. Trixa viftade på svansen under hela momentet och försökte lura till sig en puss när Eva kollade tassarna. Sen bar det in i hundstallet. Trixa hade en schäferhane på ena sidan och en risenhane på andra sidan. Hon bodde in sig väldigt fort i sin box, sa aldrig ett ljud utan satt o tittade på alla som gick förbi.

 

Varje morgon började med BRAK- (morgongymnastik) och hundarna skulle vara med. Trixa tyckte detta var en super rolig lek men hon lärde sig efterhand att när matte gör armhävningar så betyder det inte puss-stund.

 

Nästan alla lektioner inomhus skulle hundarna vara med, det krävs lite ordning och reda att få in 18 hundar och få dem att koppla av. Detta gick riktigt bra, Trixa fick ligga under bordet/min stol. Folk klev över henne men hon låg kvar.

 

Även lektionerna ute var hundarna med. Bli hämtad/lämnad i basen, visitation före/efter arbete av alla förutom föraren blev en vardag för alla hundarna.
Första veckan gick lärarlaget igenom genomförandeplanen. Vissa moment visade Trixa framfötterna ordentligt och andra saker hade hon aldrig gjort men hon gav aldrig upp.
En dag kunde se ut såhär:
kl 0730- BRAK
kl 0800- info/genomgång av dagen från kurschefen.
Kl 0815- lektion inne
kl 1000 lektion ute tex- Spårupptag: Cykla 2 km i ca 25 grader, vila i basen i ca 3 timmar, sedan vara lektionshund i 30 graders värme, marken var ännu varmare i 2 h- hon gav aldrig upp! Prova olika varianter av spårupptag ex utan/med synretning, vallad/ovallad terräng sen fick alla ge sin synpunkt på hur de skulle tränat henne. Alla kom fram till att Trixa är en hund där man måste vara väldigt noga med vinden och inte ha synretning. Sedan cykla tillbaka igen, stanna till vid spolplattan och svalka hunden därefter in på lektion. Den dagen sov hon gott under bordet.
Dagen var slut ca kl 2000.

 

Andra veckan hade vi våra ”examensprov” och ett av proven var lydnad/funktionslydnad.
Lydnaden har vi inte alla momenten så på framförgående slutade med att Trixa förstod inte vad jag menade och stannade medans jag gick. Detta fick jag jätte många tips och trix mot.
Funktionslydnad har vi aldrig gjort. Trixa fattade direkt och litade till 110 % på mig, gjorde precis det jag bad henne om även om skottkärran var superläskig så satt hon sig och satt kvar medans jag lyfte den. Jag rullade aldrig utan håll mig till att lyfta upp/ner. Krypa hade vi aldrig gjort i heller men även här litade hon på mig. På 15 min lärde Trixa sig att krypa bredvid och mellan mina knän.

 

Nästa lektion som Trixa blev ”inbjuden” till var belöning/figurantlekar. Här blev det latjolajban. Springa ut och själv välja leksak- blev en STOR kampstock. Först fick jag visa hur jag ville att figuranten skulle leka med henne sen bar det iväg. Det märktes inte att Trixa varit igång i ca 10 dagar (1 vilodag). Fullt ös så pass att figuranten hann inte riktigt med utan försökte finta henne och fick kampstocken bakom sin rumpa och där kom Trixa och fick in ett klockrent bett med kanpstocken långt in i munnen, figuranten pep till och hoppade lite extra innan Trixa förstod att hon hade mer än kampstocken i munnen. Ett gott skratt fick vi alla inkl figuranten.

 

Utmönstringen blev det lite missförstånd så jag var på annat håll men min kära kollega Caroline mönstrade ut Trixa till mig. Även här hade hon skött sig exemplariskt och charmat de hon mötte.

 

Alla vi träffat uppe på skolan har berömt Trixa, hur öppen/social/trevlig/snygg hon är. Vissa har sagt att hon är ett riktigt gott föredöme för rasen, att de ändrat sin syn på Rottweiler efter spenderat en stund ihop oss. Många har knappt trott på mig när jag berättat hur gammal hon är. Träffat människor som jag aldrig sett innan som kommit fram och frågat om det är en Jinxare, någon frågade varför inte Jörgen var där uppe.
Våra lärare har även de sagt flera gånger hur sköna vi är ihop, att jag ska ha Trixa med mig när jag håller kurs för hon är en så trevlig öppen tik med arbetsvilja.

 

Med denna lilla berättelse vill jag bara säga att jag är en väldigt stolt ägare till Jinx Bellatrix ”Trixa” och vår resa har precis börjat.

 

Hälsningar Therese & Trixa


Hur släpper man taget?

Efter ett ihållande regn under dagen sprack himlen upp ikväll och släppte fram solen, det blev sådär bedövande vackert som det bara kan bli på våren. I allt det gröna som blir extra grönt och nästan självlysande satte jag mig i bilen med Arro för att åka och få svaret som jag egentligen redan visste. Sjön låg spegelblank i kvällssolen när vi åkte förbi och det var en oändligt stor kontrast till kaoset inuti. Så föll domen och sen föll jag, trots att jag kände det på mig så tappade jag fotfästet när det sista klamrande hoppet försvann på den svartvita bilden i röntgenrummet. En tumör i benet kommer tvinga mig att fatta mitt livs svåraste beslut och tiden rinner ut fort nu, min bästa vän, min själsfrände, min andra hälft… Hur släpper man taget efter nästan 11 år? Älskade Arro... Alltid vid min sida, tillsammans genom allt!
 
Cathrine, 7 maj 2014
 
 
 

SÖF 2013

Vi mönstrade in på torsdagsmorgonen och förflyttade oss genast till F17. Där fick vi mönstra in hundarna för vidare transport till vårt objekt.
Under dagen upprättade vi stabstält, sändarmast m.m.
Här följer lite kort vad Tess och jag uträttade. Fredagsskvällen innebar lyssnarpostering mellan kl 20:00 och 21:00, mitt i becksvarta mörkret! Efter någon halvtimme markerade hon ljud på, vad det visade sig, några hundra meter. Hon följde ljudet ett bra tag och till slut kom två figgar ur skogen, passerade vägen en bit från vaktposten som såg dom med mörkerkikare - bra jobbat av Tess!
På lördagen upprättade vi en yttre patrullslinga som vår grupp fick patrullera dagtid. P g a stormen fick denna ändras lite vid ett skogparti med nedfallen skog. Vi gick sedan samma sträcka som ensam grupp efter mörkrets inbrott vilket inte var det lättaste när man inte ser handen framför sig... 
Eftersom Glenn var justerad i rygg och knä och fick tillhöra staben gick jag nattpatrulleringen med Lexi. Hon var också duktig och rundan resulterade i 2 st tillfångatagna figgar.
Kul SÖF som innebar en hel del hundtjänst fördelat över de tre första dagarna, sista dagen hade vi teorilektion om TOS och sedan var det vård, packning, hundutmönstring och hemfärd som gällde. Summerar 4 roliga dagar där vi jobbade bra i våra grupper, som sig bör!
 
Jörgen & Tess
 
 

Hundtjänstskolans ungdomsverksamhet

Maya Blixt är mitt namn, hundtokig 17-årig tjej som håller på att utbilda min rottistik till patrullhund. Det jag tänkte berätta lite om här och nu är anledningen till att jag kom in på det här med patrullhund.

Pappa har hållit på med patrullhundar så länge jag har funnits så jag har ju alltid vetat att det fanns och vad det var, men som de flesta ungdomar med hundintresse började jag med agility med min lilla spets. När pappa sen frågade mig i slutet av 2009 om jag hade velat åka på ett patrullhundsläger utanför Gävle svarade jag då med ett tveksamt ja, det kan jag väl. Jag hade då min första rottweiler tik och tänkte att det kanske kunde vara nyttigt för oss båda. Det där lägret försvann sen helt ur mitt minne, inte förrän några veckor innan det var dags att åka sommaren 2010 kom jag på det igen efter att pappa frågat om jag var nervös. Svaret på den frågan blev ett kaxigt nej. Men allt eftersom dagen närmade sig för avfärd började nervositeten växa. Herregud, vad nervös jag var! Men det var bara att sätta sig ensam på det där tåget och bege sig upp mot Marma, ett litet samhälle strax utanför Gävle där hundtjänstskolan ligger. Under de åtta timmar det tar att åka dit hann jag tänka många skrämmande tankar om hur hemskt det skulle bli… Visst, pappa skulle ju vara där men han gick ju inte samma kurs som jag, så jag kände absolut ingen.

När jag till slut kom fram till Marma möttes jag av några trevliga militärer som visade mig vart jag skulle vänta, resten av min kurs var nämligen iväg och hämtade ut sina uniformer. Underbart tänkte jag, då har de redan snackat ihop sig så kommer jag inte ha någon att prata med. När terrängbilen sen rullade in och resten av mina kursdeltagare hoppade ur insåg jag att jag nog inte varit ensam om att vara nervös, alla såg halvt vettskrämda ut. Så fick vi gå in i matsalen för första måltiden (alla fördomar om att man bara äter äcklig mat inom försvaret försvann där och då, fantastisk mat!) och även om det var stelt till en början lättades stämningen långsamt upp. Vi alla delade ju samma intresse så visst fanns det saker att prata om. Därefter byttes det om till uniformer och sen började det roliga. Allt ifrån att prova på patrull med egna hundar till att gå med när en utbildad hund gör det och föreläsningar av alla möjliga hundfolk och militärer.

Dagarna började runt 05.30-06.00 med att man gjorde i ordning hundarna. Därefter var det morgongympa och sen stod frukost på schemat. Sen började dagens aktiviteter. Ena dagen funktionslydnad (typ lyfta in hundarna genom fönster, köra dem i skottkärra eller ha dem till att krypa under ett bord), andra dagen spår, lite föreläsningar under dagen och sen även ett och annat dopp i sjön. Full fart hela tiden alltså! När man väl gick och la sig i tältet igen (vi sov i tält hela veckan) var både man själv och hunden helt slut. Under två dygn låg vi även ute i fält, alltså mitt ute i skogen. Där slog vi upp läger och sov under en natt. Vi fick alltså prova på hur det verkligen var att vara riktig militär. Och Gud vad mycket skratt det blev!

När sista dagen kom kändes det som att veckan precis börjat, tiden gick så fruktansvärt fort. Under sista dagen hade vi ungdomar en uppvisning för de andra kurserna, vi visade inte alls upp något inom patrullhundarna utan visade lite sånt vi höll på med till vardags, alltså lite lydnad och trick och liknande. Någonstans bestämdes det att jag skulle hålla tal för "skåningen kan snacka" vilket jag också gjorde inför hundtjänstskolans samtliga deltagare. När uppvisningen var slut var det dags att börja förbereda sig för hemfärd. Uniformerna lämnades in och vi sa alla Hejdå! till varandra, gråtandes allihop.

Jag höll kontakten med några stycken av dem jag träffat uppe på Marma och för oss var det självklart att vi skulle åka på ungdomsläger, steg 2 för att träffas igen. Vi kom trots allt från så olika ställen att Marma är typ i mitten.

År två åkte jag upp helt utan nervositet utan snarare bara förväntan och glädje, som jag hade längtat sen förra gången! Andra året var det lite mer fördjupning på vad man verkligen har patrullhundarna till och vilken nytta de gör, även detta året var det en lagom blandning av att jobba med sin egna hund, gå på föreläsningar och lära sig om den militära biten och hur man kunde gå vidare om man skulle vilja det. Det här året hade jag lånat min mammas rottishane och vi jobbade jättebra tillsammans, det kändes också mycket tryggt att åka tåg de 80 milen hem med honom vid min sida.

Jag har fortfarande kontakt med några av de tjejerna jag gick mina kurser med, hösten 2011 var vi uppe på Marma och hjälpte till på Patrullhunds-SM och efter det har vi varit och hälsat på varandra, även om det är ca 160 mil mellan oss. Det jag skulle vilja säga till dig som funderar på att gå en kurs uppe på Marma är: GÖR DET! Det är något av det roligaste jag gjort och jag längtar tills jag utbildat min nuvarande hund så att jag äntligen får åka dit igen, tack vare de kurser jag gått uppe på Marma har jag kunnat bestämma mig vad det verkligen är jag vill satsa på med hundarna.

Själva ”tänket” man har angående hundar inom det militära är det jag fastnat för, det är inte så stelt och allt behöver inte gå efter strikta regler, utan hundarna ska kunna rädda oss i skarpt läge och därför ska de vara vana vid alla situationer. Ett spår behöver inte bara vara en människa som gått rakt fram, sen vinklat nittio grader och sen gjort samma sak igen, utan det kan vara 5 personer som först gått tillsammans och sen skiljts åt. Både hund och förare måste vara vana och klara alla situationer och man måste ha ett samarbete och kunna lita på sin hund till hundra procent. Just därför älskar jag patrullhundsbiten, och jag önskar att fler ungdomar förstår hur otroligt roligt det är att arbeta med sin hund på det sättet!
 

Hundägaransvar

Med tanke på den senaste tidens tråkiga incidenter där, tyvärr, rottweilern varit inblandad i en del så har diskussionerna förstås gått varma i media och på internet igen. Det är mycket tråkigt för alla inblandade förstås men också för rasen i stort. Som uppfödare har vi naturligtvis ett enormt stort ansvar för vår ras. Dels att se till att de hundar som används för avel är mentalt sunda och fungerar i samhället, dels att vara noga med att våra valpar hamnar i rätt hem och finnas till hands för dem under hela deras liv. Men ALLA rottisägare har ansvaret att fostra och ta hand om sin hund så att den blir en trevlig och önskvärd samhällsmedborgare! Det är väldigt få hundar som är ”knäppa i huvudet” och oprovocerat utan anledning ger sig på människor, det ligger i de allra flesta fall någonting bakom händelsen och nästan alltid är det vi människor som brustit i vårt hundägande men tyvärr hunden som får ta smällen…

 

Det kan förstås givetvis ligga sjukdom/skada och smärta hos hunden bakom ett osunt beteende, men även då har vi som hundens ägare ett ansvar både mot hunden och samhället att inte utsätta hunden för situationer där den p g a sitt tillstånd inte fungerar och ibland även behöva fatta beslutet att släppa taget om sin bästa vän och låta dem somna in av den anledningen. Jag har själv varit med om händelser där orsaken till osäkerhet eller icke önskvärda reaktioner har varit att hunden inte mår bra, då måste man hjälpa hunden genom att reda ut anledningen till beteendet och, om det går, behandla hunden mot smärtan så att hunden får en ärlig chans till ett fortsatt gott liv. Jag återkommer längre fram i texten till vikten av att reda ut VARFÖR hunden visar ett oönskat beteende.

 

Jag tror dock att det allra oftast handlar om ”den mänskliga faktorn” när incidenter med hundar inblandade inträffar. Det är ouppfostrade hundar som inte fått lära sig hur livet fungerar och hur man ska bete sig för att ÄGAREN brustit i sitt ansvar p g a för lite kunskap eller helt enkelt för dåligt intresse. I denna kategorin hamnar nog många av de hundar som i media kallas för rottweiler men som ofta är oregistrerade ”Blockethundar” (blandraser). För barnet som blev biten nu senast i Göteborg och hans anhöriga spelar det förstås ingen som helst roll (och jag vet inte om det i just detta fallet är en rottis eller en blandras som råkar se ut som en rottis), men för rasen i stort har det ju betydelse vad som skrivs i tidningar och på nätet. Det finns naturligtvis också otrevliga händelser där det ÄR rottisar inblandade och här tror jag tyvärr att det allra oftast handlar om hundägarens brister. Rottweilern är INTE en ”soffhund” som nöjer sig med att skrota runt i trädgården och gå ett varv runt kvarteret. Det är en arbetande ras och den behöver få jobba, annars skaffar man sig ett problem… ett stort problem! För en frustrerad och uttråkad rottis som inte får utlopp för sin arbetsvilja och sitt medfödda behov av sysselsättning och dessutom väger mellan 37 (tik) och drygt 50 (hane) kilo är inte särskilt rolig att leva med. Och den stackars hunden mår alldeles säkert inte heller bra! Man kan inte stänga av och parkera sin rottweiler och tro att det ska fungera för att man inte längre har tid eller ork, det är en levande varelse med egna behov! Det gäller förresten alla raser så klart, inte bara rottisen. När man köper sin valp tar man på sig ett ansvar för ett liv i 10 år framåt, inte så länge man har lust! Att omplacera sin hund om man inte kan ge den ett rättvist liv är också att ta sitt ansvar, men naturligtvis inte som en lättvindig lösning för att man tröttnat (och nu menar jag självklart inte hundar som behöver ett nytt hem p g a sjukdom eller annat som man inte kan rå över). Det är inte som att sälja sin bandyklubba för att man inte har lust att spela innebandy längre, det är ett LIV man är ansvarig för och det har man förhoppningsvis tänkt på INNAN man skaffade sin hund! Som uppfödare poängterar vi till alla valpköpare vad det är de kommer att få i andra änden av snöret när de köper sin valp, rätt fostrad och underhållen får de en fantastisk vän och arbetskamrat men inte av sig själv. Det krävs engagemang och tid under hela hundens liv! Man behöver inte alls satsa på att tävla elit för det är inte vad det handlar om, men rasen kräver att aktivt liv på ett eller annat sätt och det måste vi som uppfödare och rasklubben nå ut med! Rottweilern är inte en hund för alla, den kräver sin ägare och det är viktigt att veta och komma ihåg även när man ser den gulliga lilla valpen på Blocket. Många är de som ringer när man har en valpkull och säger ”vi bor på landet så hunden kan vara ute mycket”. De går bort direkt som köpare, i alla fall hos oss, om de inte har något bättre än så att komma med som motivation till varför just rottweiler. Visst är det bra att hunden kan vara ute, men den måste AKTIVERAS!

 

Intressant i sådana händelser som den i Göteborg är också vad som hände INNAN, före filmen. Jag har bara sett en kort liten bit av filmen på nyheterna och har inte hört eller läst mer om händelsen under veckan så jag vet inte så mycket om vad som hänt, men jag tycker det är intressant att fråga sig VARFÖR det hände. Jag förstår att man börjat filma först när det gått överstyr men någonting har förmodligen utlöst hundens beteende. Ett exempel för många år sedan är schäfern som, till synes oprovocerad, gjorde ett rejält utfall mot några barn i yngre tonåren i närheten av en skola (kopplad, så ingen blev biten den gången) och när hussen gjorde efterforskningar visade det sig att just de barnen hade kastat sten på hunden i hundgården dagligen när de gick förbi. Otaliga är också de exempel där barn blivit "helt oprovocerat" bitna utanför affärer av hundar som suttit uppbundna (vilket i sig borde vara otillåtet tycker jag), men när man tar reda på vad som EGENTLIGEN hänt så har barnen retat och bråkat med hunden och sedan kommit för nära och hunden har försvarat sig i ett väldigt trängt läge.

 

Jag försvarar på intet sätt hundar som inte fungerar i samhället - absolut inte! - och vet som sagt inte vad som har hänt i Göteborg (om jag ska våga mig på en gissning i just det fallet så är det antagligen en ouppfostrad hund i helt fel människas händer som av någon anledning triggats igång på det stackars barnet), men det är nästan alltid något som utlöser ett sådant beteende och därför undrar jag vad som hände FÖRE filmen. Det är ju oavsett vad som hände självklart väldigt tragiskt för alla inblandade och jag blir helt skogstokig när jag hör om hur den som var ansvarig för hunden bar sig åt på plats, men någonting har sannolikt föregått den här händelsen som absolut inte försvarar men kanske förklarar. Hur som helst så är det varken hundens eller rasens fel utan den mänskliga faktorns!  Till sist hoppas jag förstås att det löser sig på bästa sätt både för pojken och hunden och att alla hundägare tar sitt ansvar för sin hund, sin ras och i samhället!


SEMESTER

Nu har vi landat hemma efter några mysiga dagar på Öland med familjen! Vi har tältat på Böda Sand med barnen, svärbarnet och 6 av 7 hundar (Allis som inte är riktigt pigg har istället tagits väl om hand av Cathrines mamma). Barnen har solat och badat, kört segway och crosscart, vi har slappat och njutit av härligt sommarväder och att bara vara alla tillsammans!
 
Japp, det går alldeles utmärkt att campa med sex hundar (varav fyra rottisar)! Vår tältplats låg mitt i smeten på en så gott som fullsatt camping men ingen har störts av eller ens lagt märke till att vi hade så många hundar med oss om de inte sett oss. Hundarna har alla med sin sunda och trevliga mentalitet varit ypperliga representanter för sin ras och skött sig utmärkt, även när flocken två gånger blev påhoppad av en lös ilsken och väldigt otrevlig terrier (Tess t o m biten) hanterade de detta på högst önskvärt sätt genom att lita på att vi tvåbenta familjemedlemmar löser sådana situationer. Vi är så stolta över alla hundarna!
 
För oss är det självklart att hela familjen åker på semester, även de fyrbenta om vi anser att de har något utbyte av resan vilket de verkligen har haft då Böda har en jättefin hundstrand och campingen är utrustad med ett bra duschrum för hundarna att tvätta av saltvattnet. Lille Fjun har med sitt nyfikna och självklara sätt förstås gjort stor succé var han än satt sin tass, en rolig liten gosse, det där! Sammanfattningsvis en riktigt bra semester, hoppas bara att vi lyckades ducka TV-teamet...
 
Kvällspromenad på stranden.

Blåser liv i debatten

Jag tänkte återknyta och spinna vidare på ett tidigare ämne en gång till och är, liksom förut, helt öppen för åsikter. Det blir ett lååångt inlägg men kanske orkar någon läsa det ändå…

 

Jag själv står stadigt fast vid mitt tidigare förslag att jag tror att ett meriteringskrav på blivande föräldradjur är ett bra exempel på hur man kan höja standarden på både hundar i avel och uppfödare men inser förstås också att förslaget har brister. Jag har vänner och uppfödarkollegor som är både för och emot och just en konstruktiv debatt var vad jag var ute efter med mitt förra inlägg för det tror jag verkligen behövs i dagsläget.

 

Jag vill också tydliggöra att våra HUNDAR first and foremost självklart är älskade familjemedlemmar men vår RAS har vi valt utefter sina bruksegenskaper då vårt stora intresse är att arbeta med hund. För ett tag sedan åkte jag förbi ett vägbygge där två ovtjarkor bakom ett högt stängsel vaktade maskinerna i regnet. Jag tyckte synd om dem tills en klok vän sa ungefär såhär till mig: Det är vi som har våra hundar inne i soffan som tycker synd om dem, de trivs säkert alldeles utmärkt där eftersom de är avlade för att vara utomhus och att vakta. Hon hade helt rätt! Nästa gång jag åkte förbi där såg jag saken med lite annorlunda ögon, hundarna skötte sin uppgift och såg inte alls ut att fara särskilt illa. (Och det fanns en stor hundkoja innanför staketet som skydd mot vädret.) Jag blev lite förvånad över mig själv när det gick upp för mig att hon hade rätt eftersom det är just vad jag tänker om min egen ras ju, att de ska få göra det de är avlade för! Rottweilern är en bruksras och den ska jobba, det är min fasta övertygelse. Sedan är, som jag också tidigare nämnt, att arbeta med sin hund inte alls automatiskt lika med tävling! MEN jag tror att aktiva uppfödare får aktiva valpköpare och jag är ganska säker på att flertalet av de hundar (inte alla förstås, men många) som hamnar på Blocket i ettårsåldern p g a ”allergier” eller ”ändrade arbetsförhållanden” är understimulerade och uttråkade hundar som tyvärr hamnat helt fel till stor del p g a uppfödarens inställning och okunnighet. Om det syns att uppfödaren är aktiv vänder sig också rätt sorts valpköpare för rasen till honom/henne.

 

Det som jag vill komma åt (genom ett meriteringskrav eller på annat sätt) är de uppfödare som med sin avel inte på något sätt alls bidrar till att föra rasen framåt och det är där mitt förslag om meriteringskravet kommer in. Jag är inte ute efter pajkastning mot någon specifik uppfödare eller att på något sätt ”klappa mig själv på axeln” och tar här heller inte ställning för eller emot avel på tikar helt utan lydnads/bruks/tjänstehundsmeriter. Det jag däremot bestämt tar ställning emot är helt omotiverad uppfödning som bidrar till det överskott av valpar som finns idag där det omöjligtvis kan finnas lämpliga köpare till alla som föds. Som uppfödare har man ett mycket stort ansvar, självklart gentemot sina valpköpare men också mot hela rasen! Man måste alltid tänka VARFÖR gör jag just den här kombinationen och vad är målet med min avel? För oss har siktet till exempel från start varit inställt på sociala och hanterbara hundar med samarbetsvilja och (lagom) motor. Någon annan siktar på att föda upp en vacker hund och en tredje på en intensivare motor. Som sagt så tar jag inte ställning för eller emot något av det, det finns ett mål som man arbetar mot och det målet är upp till varje uppfödare så länge man följer de riktlinjer och regler som rasklubben och SKK arbetar fram. Men var finns målet och motiveringen till att avla på tikar som i princip bara är friröntgade och har gjort ett, i bästa fall, någorlunda okej MH? Varför avlas det på tikar med brutna MH eller icke godkända MT? Varför avlar man på en tik som man vid parningstillfället redan vet har en sjukdom eller en skada p g a fysiska svagheter? Varför väljer man bort att ögonlysa? Detta, plus det faktum att dessa tikar i stort sett alltid saknar både tävlings- och utställningsresultat, får mig att ifrågasätta meningen med parningarna… Är det för att tjäna pengar? För att man är så okunnig att man har en ”snäll hund och tycker det är gulligt med valpar” eller vad är det som gör att dessa uppfödare tror att de gör något bra? Att de bidrar till rasens framtid över huvudtaget? Det enda de bidrar med är en överproduktion av valpar och i förlängningen att fler hundar hamnar vind för våg på Blocket och vidare till människor som inte alls är lämpliga.


Följande exempel är tagna ur verkligheten, dock något modifierade för att ingen enskild uppfödare ska känna sig utpekad då det inte alls är vad jag är ute efter, det är dessutom varken förenligt med min egen moral eller SKK:s etikregler att hänga ut enskilda personer. Dock är, tyvärr, avel liknande nedanstående exempel inte alls något ovanligt och detta bör väcka debatt och eftertanke hos både uppfödare, SKK och rasklubb tycker jag.

 

Det första exemplet är en friröntgad tik som gjort ett hyfsat MH, den har inga arbetsmeriter, har ingen unik stamtavla (som eventuellt skulle kunna motivera vidare avel utan meriter) och är inte ögonlyst. Tiken lider dessutom av ett, för rasen ganska vanligt, fysiskt problem som man visste om innan parning och som i alla fall min veterinär avråder från att använda i avel.

Exempel nummer två är också en tik med fria leder där dock flertalet kullsyskon inte är friröntgade, hon är ögonlyst och har ett par mediokra utställningsresultat (fullt tillräckliga i kombination med andra meriter men som ensam motivering till avel för att man valt att rikta sin uppfödning mot att få fram snygga hundar så krävs det lite mer framstående och framför allt konsekventa resultat från ringarna tycker jag). I bagaget har tiken också ett okej MH men ett icke godkänt MT.

 

I båda dessa exempel (som alltså inte är några exakta beskrivningar av verkliga avelstikar men baserade på slumpmässigt utvald fakta ur verkligheten) har man valt att bara precis rätta sig efter de, i mitt tycke väldigt frikostiga, regler och riktlinjer som idag finns för rasen.  Det räcker inte! Vad är tanken bakom? Till vem riktar sig denna avel? Till valpköpare som är intresserade av att jobba med sin hund? Det vet man inte, det finns ingenting som visar att hunden kan jobba. Till den utställningsintresserade? Tja, exempel ett har inga utställningsresultat och inte ens en exteriörbeskrivning att titta på och exempel tvås resultat från ringen talar för sig själva. En duktig uppfödare kan naturligtvis avgöra en avelstiks lämplighet ändå, men det krävs lång erfarenhet för det och idag börjar så många i fel ände utan tillräckliga kunskaper. För att kunna avgöra en hunds lämplighet för avel måste man FÖRST skaffa sig erfarenhet och kunskap, SEN avlar man. Man köper inte sin första tik, röntgar den, tar sig igenom ett MH och blir uppfödare i min värld. Man skaffar hund, tränar, kanske tävlar, går kurser, utbildar sig själv, lär känna människor som kan hjälpa en när ens egna kunskaper inte räcker till (och som bekant träffar man ju lättast andra hundmänniskor medan man tränar och tävlar), man lever med både tikar och hanar (för hur ska man kunna ge råd till en valpköpare med en bråkig ”tonårshane” om man inte själv har upplevt och hanterat det?), man knyter kontakter för att i framtiden kunna anordna MH för sina valpkullar och så vidare. Sedan utvärderar man den tilltänkta blivande mamman (och pappan förstås men hur man letar lämplig hane är en annan historia) och det innebär för mig mer än bara röntgen och MH. Eftersom just jag vill föda upp brukshundar som kan och vill arbeta så vill jag också veta att de blivande avelstikarna har rätt egenskaper och det tar man reda på genom att träna och tävla själv (och som tidigare nämnts i debatten så är ju tävlingsresultat det enda sättet att kunna visa att man gjort något med sin hund då ju vem som helst kan sitta hemma i soffan och författa långa blogginlägg om sin träning medan hunden i bästa fall gått ett varv runt byn). Som uppfödare ser jag naturligtvis också till att jag har några bra valpköpare ”på kö” innan jag bestämmer mig för att föda upp en kull valpar så jag slipper sälja dem på rea på Blocket!

 

Jag är övertygad om att en hel del av de uppfödare som legat till grund för ovanstående exempel varken har ork, kunskap eller vilja att arbeta med sina hundar och därmed kommer att avsluta sin karriär inom hunduppfödning om det införs ett meriteringskrav och på det sättet minska den överproduktion av valpar som råder idag. Lika övertygad är jag om att det i många fall bygger på okunskap och att man skulle både vilja och kunna möta upp ett arbetskrav med hjälp av t ex rasklubben som borde ”peka ut rätt riktning” för uppfödarna och stötta nya avelsintresserade genom att sprida kunskap och ställa krav.

 

Det jag också ställer mig mycket frågande till är varför man ger sig in på att föda upp hundar innan man ens har koll på så basic saker som vad en exteriörbeskrivning är, vid vilken ålder MH ska genomföras osv. Den kunskapen borde vara SJÄLVKLAR för någon som vill kalla sig för uppfödare eftersom det är frågor som valpköpare ofta ställer. Och hur kan man som uppfödare ha önskemål eller t o m ställa krav på ”aktiva valpköpare som måste ställa ut och tävla” eftersom hunden har ”stora drifter” när man inte gör det själv och förmodligen (och här gissar jag visserligen bara men tror ändå att jag inte är helt fel ute) inte har en aning om vad man pratar om när man nämner ”stora drifter”. Kunskaper FÖRST, uppfödning SEN! Och fullärd, det blir man aldrig! Men att börja i rätt ände borde vara ett krav…

 

Jag vill än en gång poängtera att jag på intet sätt är ute efter att hänga ut någon enskild person/uppfödare, det är absolut inte meningen med det här inlägget och jag har som jag tidigare skrev medvetet modifierat mina exempel för att ingen ska känna sig träffad. Det jag vill lyfta fram är min åsikt att uppfödarna är rätt ände att börja om vi vill rädda vår ras och föra den framåt. Valpköpare har rätt att ställa krav på sin uppfödare! Jag läser väldigt sällan på olika forum på nätet (dels för att jag inte har tid utan hellre ägnar mig åt hundarna ”live” och dels för att tonen ofta är ganska otrevlig) och skriver ännu mer sällan kommentarer men ibland kan jag inte låta bli. Så ofta frågar människor om hjälp och råd i dessa forum som deras uppfödare i min värld helt självklart ska kunna hjälpa dem med! Tyvärr visar det sig allt som oftast att uppfödaren inte tar sitt ansvar och inte är tillgänglig för hjälp, av kunskapsbrist eller för att de helt enkelt inte bryr sig låter jag vara osagt, men skrämmande är det i alla fall tycker jag. Man kan alldeles säkert få en del bra tips i dessa forum men det ska inte behövas, det borde istället finnas en ansvarsfull och kunnig uppfödare bakom varje valp som säljs!

 

 Fullärd blir man som sagt aldrig och jag befinner mig självklart också i situationer där jag behöver be om hjälp från dem med större kunskaper och erfarenhet ibland, men det jag inte kan förstå är varför man ger sig in på avel över huvud taget och i synnerhet med en lite mer krävande ras som rottweilern om man inte ens har grundkunskaperna att ta hand om sina valpköpares allra enklaste och vanligaste frågor. Missförstå mig inte, jag hjälper gärna till med de kunskaper jag kan bidra med och vi får samtal i stort sett varje vecka där vi självklart försöker hjälpa på bästa sätt. Men det finns frågor och situationer som dyker upp längs vägen under hundens liv som uppfödaren i min värld helt självklart ska kunna hjälpa sin valpköpare med om man tagit på sig ansvaret att föda upp en kull valpar! Rottweilerklubben har tagit ett bra steg i rätt riktning tycker jag med sin uppfödarutbildning som tar upp just dessa allra mest grundläggande kunskaper som en uppfödare bör ha INNAN man sätter sin första valpkull till världen. Jag hoppas och önskar för rasens bästa att fler tar sitt ansvar och förstår vilken stor uppgift det är att vara uppfödare, med eller utan ett meriteringskrav!!


DAX ATT REAGERA!

Rottweilern ligger mycket illa till i dagsläget och nu känner jag att det är dax för mig att ventilera mina åsikter kring rasens framtid. Jag kommer med all säkerhet att trampa på en del tår men det här är MINA tankar och dem står jag för till 100%.

 

Ansvaret för rottweilerns framtid vilar givetvis till stor del på rasklubben men det allra största och viktigaste ansvaret för rasen har vi som uppfödare!! En relativt enkel och väldigt effektiv lösning på problemet vore att sätta ett krav på en arbetsmerit för föräldraadjuren för att få registrera valpar. Som jag ser det finns det enbart fördelar med detta, kanske mister vi en och annan bra uppfödare som inte vill eller kan föda upp rasen efter sådana premisser men jämfört med vinsterna är det i så fall en förlust vi måste ta anser jag då fördelarna är så många fler.

 

Ett arbetskrav på hundar som ska användas i avel har enbart fördelar:

 

Valpköparen får ett kvitto på att valpens föräldrar kan arbeta och det är ju just ARBETE vår ras är till för. Jag är naturligtvis fullt medveten om att det inte är meriterna som nedärvs och att en ”dålig” hund med rätt förare också kan ta sig en bit på vägen i tävlingssammanhang men detta är bara EN del av alla fördelarna med ett sådant krav.

 

Valpköparen får också - och detta är i min värld nästan lika viktigt som en bra hund - ett kvitto på att uppfödaren har en del hundkunskap i bagaget! Det borde vara helt SJÄLVKLART att man som uppfödare till en BRUKSRAS tränar och tävlar med sina hundar! Här gör jag skillnad på UPPFÖDARE och ”vanliga hundägare”. Vi har sålt många valpar som har väldigt aktiva och mycket bra liv utan att tävla men som UPPFÖDARE ska man föregå med gott exempel och det enda sättet att visa att man ”tränar sååå mycket och att min hund är sååå duktig i spåret” som man så ofta läser på uppfödares hemsidor och bloggar är just att ta sig ut på tävling och VISA det! Ofta läser jag t ex på hemsidor att ”valparna endast säljes till tävlingsintresserade då de förväntas ha stor motor”. När man sedan går in och tittar på föräldrarna har de gjort ett mediokert MH och kanske varit på någon utställning, that´s it!? Då undrar jag HUR den s k uppfödaren kan veta att deras tik ens har någon arbetsförmåga?? Och hur den uppfödaren som aldrig satt sin fot på en träningsplan ska kunna guida och hjälpa sina valpköpare genom valpens liv och träning utan egen hundkunskap? För kunskap om dels sin egen hund och dels hundar i allmänhet får man verkligen av att träna och tävla med sin hund! Det finns de som säger att de inte kan träna och tävla p g a sjukdom, skada, dåliga tävlingsnerver osv men då säger jag VÄLJ EN ANNAN RAS! Tufft kanske, men rottweilern är en arbetande hund och kan man inte använda den till det den är till för ska man heller inte ha den och absolut inte föda upp den! Jag har själv diskbråck och har under långa tider fått lägga mitt hundliv på hyllan men har en mycket aktiv och duktig make och en engagerad dotter som tar hand om träning och tävling av våra hundar de perioder som jag själv inte kan. Hade jag inte haft det så hade jag givetvis valt en annan ras som passade mina förutsättningar!

 

En annan fördel med ett arbetskrav på tilltänkta föräldradjur är att de okunniga och oseriösa uppfödarna sållar bort sig själva, de har helt enkelt varken kunskap eller ork att få några meriter på sina hundar. I dagsläget konkurrerar duktiga och kunniga uppfödare om valpköparna med skräp rent ut sagt. Via internet är det så lätt att få allting att LÅTA väldigt bra och en mindre påläst valpköpare går lätt på alla fina ord som skrivs på hemsidor och i olika forum med resultatet att de som verkligen har den kunskap, självrannsakan, tid och engagemang som borde vara självklart för att få kalla sig uppfödare försvinner i den stora massan av valpar som produceras hej vilt.

 

Man får de valpköpare man förtjänar och återigen är det upp till oss som uppfödare att föregå med gott exempel. Rottweilern är en BRUKSRAS och önskas så förbli! Men om inte uppfödaren är aktiv med sina hundar blir heller inte valpköparen det vilket i sin tur leder till frustrerade hundar hos okunniga ägare som inte kan få hjälp av sin lika okunniga och/eller oengagerade uppfödare och därmed svarta tidningsrubriker om ”livsfarliga mördarhundar”. Man hävdar att det är ett blandrasproblem med oreggade hundar och det stämmer alldeles säkert till viss del men det kan vi inte göra någonting åt i dagsläget men det vi KAN göra och det vi MÅSTE göra är att se till att de hundar som registreras åtminstone får de allra bästa förutsättningarna!

 

Nu tänker inte jag att det måste vara några orimliga meritkrav på avelshundarna men t ex en godk. lägre klass i brukset, IPO1 eller Tjh borde man som uppfödare till en arbetande bruksras verkligen ha kunskap nog att få ihop… Tanken ska alltid vara VARFÖR gör jag det här? Varför avlar jag på just denna tiken? Varför gör jag den här kombinationen? Och framför allt: HUR BIDRAR JAG TILL RASENS FRAMTID med min avel? Jag hävdar bestämt att man måste ha jobbat med sin hund för att kunna svara på de här frågorna på ett, för rasen, korrekt sätt! Sen finns det givetvis en hel massa annat som ska uppfyllas för att hunden ska vara gott avelsmaterial så som t ex hälsa och sundhet (och då menar jag inte bara det som syns på hunddata utan att man är ärlig mot sig själv, sina valpköpare och rasen i stort genom att inte avla på ep, korsband osv för det bidrar verkligen inte till framtiden). Även exteriören är givetvis viktig och ett avelsdjur ska följa rasstandarden men för mig räcker inte ett antal tjusiga resultat i ringen när det handlar om bruksrasavel. Återigen landar jag där i samma tankesätt som tidigare, vill man BARA ställa ut ska man skaffa sig en ras som passar för det.

 

Jag skulle kunna skriva vidare hur mycket som helst om det här då det verkligen ligger mig varmt om hjärtat att bevara rottweilern och framför allt bevara den som en arbetande ras men då är det väl ingen som orkar läsa till slut, jag får säkert tillfälle att återkomma i ämnet igen framöver. Fritt fram för åsikter och kommentarer, jag är trygg och fast i mina åsikter!

 

Till sist vill jag bara poängtera att rottweilern givetvis ska vara en familjehund också, våra barn är uppvuxna med hundarna och i valplådan och skogspromenader och soffmys ska givetvis ingå, men nyckelordet här är OCKSÅ! Det ÄR en BRUKSRAS och det tycker jag vore synd om vi tappade någonstans på vägen…


Tjh-träning 5 nov.

Idag hade Lars-Åke lagt upp träningen hemma i Mjällby-Ljunga och det var serverat vid ankomst.
Jag med Arro, Maya med Mossa, Stefan med Egon, Tommy med Max och Ida med Xo kom för träning.

Patrullstig med ljud och vind var fixad, ett sakletarområde och 3 spår var redan lagda på morgonen. Lars-Åke  hade varit uppe med tuppen!

Vi gick patrullrundan vilket funkade bra för alla ekipagen. Ljudet kom från höger vid halva patrullrundan och vinden på andra sidan skogsdungen, samma figge och hundarna belönades med insläpp till figgen för lek och bus!

Patrullsträckan var i omväxlande terräng med lite grusvägar vilket gav en bra träning för förartaktikträning också.

När alla hade gått patrullen gjorde vi ett platsliggande i 4 minuter och alla hundarna låg tiden ut! Mycket positivt!

Efter detta var jag och Maya tvungna att åka hemåt till förmån för andra helgaktiviteter medans de andra gick ut på spår och sakletande, hoppas det gick bra!

Tack till Lars-Åke för ett bra träningstillfälle och upplägg!

-Jörgen och Maya med nöjda hundar

SM för Patrullhundar 2011

Jag tänkte berätta lite från SM för patrullhundar som gick 9-11 september och som jag och Arro (som jag lånat av matte Cathrine) kvalat in till.

 

Arro, jag, Cathrine och Maya åkte från Skåne på torsdagseftermiddagen mot Marma, som ligger 3 mil söder om Gävle. En enkel resa på ca 75 mil… Vi körde till Norrköping där vi stannade och sov en natt på Scandic Hotell (hundsportarnas favvohotell för de har alltid fina hundrum).

 

Efter frukost på fredagen körde vi de sista milen upp till Marma och installerade oss och hunden i barackboendet. Värt att nämna i detta sammanhang var att Försvarsmakten hade bjudit in Maya och resten av dem som gick Hundtjänstskolan - Ungdom 2 i somras till att närvara på SM:et. De stod för resa, boende och mat för dem som ville och det tyckte jag var mycket bra gjort. Ungdomarna är ju våra blivande hundförare och hundbefäl!

 

Efter installation i boendet var det dags för incheckning. Första hundrelaterade momentet var veterinärbesiktning/hantering på eftermiddagen. Glädjande nog var det inte en enda hund som blev diskad i detta moment vilket har varit fallet tidigare år.

 

Framåt kvällen var det lottning (drog såklart startnummer 1 av 30…) och kamratfest som var mycket trevlig. Efter god mat, trevligt sällskap och ett par öl somnade man gott!

 

Lördag:

Dagen började med patrullering för vår del, ganska tidigt på morgonen. Vi gjorde en ganska bra patrull tycker jag och fick markeringar på både ljud- och vindfigurant. Vi fick avdrag på snabb vindmarkering och att Arro i slutet av ljudmarkeringen fick syn på figgen och inte kunde låta bli att ge ett litet voff! Vi gjorde i alla fall en bra patrullering totalt och skrapade ihop 379,5 p av 500 möjliga.

 

Framåt lunchtid var det dags för lydnad, inte Arros favvomoment men han gör vad han ska med sin egen stil... Vi avstod tungapporten och stegen p.g.a. tidsbrist i träningen så 100 p var vad vi kunde få. Vi körde ihop 78,5 p och det var vi mycket nöjda med, gött!

 

På eftermiddagen i värmen var det dags för spår. Spåret innehåller en patrullering med spårupptag och spårning i 800 m med 4 apporter. Arro bakspårade en liten bit vid upptaget och fick lite avdrag för detta. När vi kom på rätt köl drog han iväg duktigt. Efter 50 m gör man en halt i 5 min. och selar på hunden. Han spårade sedan som en klocka och tog alla apporter (plast, metall och läder, ca 5-6mm långa och gröna…) och kom in till spårmottagaren på totalt ca 9 minuter! Mycket bra jobbat av Arro! Poängen för detta upptag och spår blev 437 av 500 möjliga, inte illa!

 

Lördagskvällen innehöll en SM-bankett med mer god mat, roligt sällskap och god dricka, klockan blev ganska mycket men har man roligt så har man!

 

Söndag förmiddag var det så dags för uppletande. Detta har vi inte tränat så mycket och det är väl inte så kul enligt Arro… I alla fall visade det sig vara en ganska svår ruta som var väldigt kuperad och skiftande i terrängen. Bara en hund (vinnaren) körde fulla poäng, många nollade momentet helt.

Arro sprang ut och hämtade ganska snabbt in en handske i höger sida av rutan. Jag skickade sedan honom ett par gånger till och förflyttade mig åt vänster hela tiden. Jag hade precis skickat honom för fjärde gången när tävlingsledaren säger ”En minut kvar”! Arro sprang igenom ett grävt skyttevärn och uppför en backe och försvann ganska långt bak i rutan, till slut ser jag bara svansen när han stannar till och lyfter huvudet med ett första förband i munnen! Jag börjar röra mig längs linjen för att få in honom så fort som möjligt men Arro har inte så bråttom, han hinner stanna och kissa på ett träd också tycker han…

Han fick i alla fall betyg, en femma och drog alltså ihop 40 poäng på detta moment.

 

Sammantaget gjorde han en mycket fin insats över dessa dagar och vi slutade på 13:e plats av 30 tävlande.

Tack fru Cathrine för lånet och för att du tränat upp Arro till en underbar hund! Det behövdes bara finslipas, motiveras och påminnas lite, sedan var han i fin tävlingsform igen!

 

Det lutar åt att man försöker igen nästa år kanske… :)

 

Jörgen o Arro



Arro och husse vid prisutdelningen.


Hälsning från Maya & Mossa

Hejsan allihop, Maya här!

Tänkte berätta lite om min och Mossas skolstart (som de flesta av er vet så har jag börjat på Östra Ljungby naturbruksgymnasium där jag läser Hund, har därför Mossa med mig dit). Eftersom skolan ligger så långt bort bor vi båda där i veckorna, men kommer hem på helgerna. I just det huset vi bor i finns det sammanlagt 11 hundar som lever ihop, allt från en blandrashane på 60 kg till en dansksvensk gårdshund.

Ofta när jag berättar att jag bor med min hund och läser Hund så undrar folk hur det går till, var hunden är när jag har andra lektioner, hur vi bor osv. Därför tänkte jag skriva lite om hur en typisk skolvecka ser ut för mig och Mossa.

På måndagen åker jag och Mossa tåg och buss tillsammans i ca 2 timmar för att ta oss ner till skolan (vi får inte lov att bo på skolan under helgerna, vilket innebär att vi måste komma till skolan på måndagar, därför börjar vi också senare då).
Jag måste erkänna att första gången vi skulle göra detta var jag ganska nervös, min hund är ju lite... ehh... lycklig och översocial... och jag såg framför mig hur Mossa skulle hoppa och hälsa på alla, vilket ofta inte är så populärt, speciellt inte eftersom jag råkar ha en rottis. Men ja, jag litar på min hund så det var bara att ta det som det kom, men när tåget rullade in och var fullkomligt proppfullt kunde jag inte annat än sucka djupt och ta denna situationen som alla andra, lita på min hund och tro på att hon tänkte göra som jag sa. Vilket hon också gjorde! När vi, två timmar senare, var framme vid skolan hade hunden sovit i princip hela tiden utom när vi bytte tåg och buss. Trots andra hundar och konduktörer som gärna hälsade på den "trevliga rottisen som var så lydig och lugn", då sträcker man lite extra på sig. Ibland kan till och med hon vara riktigt lugn!

De andra dagarna i veckan börjar likadant allihop, man vaknar i sitt rum (som man antingen delar med någon annan eller bor i själv, jag bor själv i mitt) tillsammans med sin hund, tar med sig hunden ut och rastar den lite snabbt, matar hunden, sen cyklar man tillsammans till skolan som ligger ca 900 m från boendet. Det första man gör när man kommer upp till skolan är att sätta in hunden i sin box (varje hund blir tilldelad en box med utegård som de är i medan vi har andra lektioner) och sen går man och äter frukost.
Vissa dagar i veckan har vi hundlektioner, t ex träning med hund, då ska hunden vara med på lektionen (vi har alltså träning av hund på schemat, slå det!) annars är man ute och rastar hunden mellan lektionerna. Hundhuset är öppet till ca 21.30 på kvällarna, så ska man inte tillbaka till boendet direkt när man slutar kan man lämna hunden i hundstallet tills man ska tillbaka till boendet.

När man sen ska tillbaka till boendet är det bara att ta sin hund och cykla dit, sen kan man antingen ha med sig hunden i köket och vardagsrummet som är gemensamt eller så kan man ha hunden på rummet medan man själv ligger och kollar på tv eller något liknande. Någon gång under kvällen kommer fritidsledarna och kollar så allt är bra och så alla är där de ska (man måste vara på sitt internat klockan 22.00, dock behöver man absolut inte gå och lägga sig då). Sen är det bara kvällsrastningen kvar (denna får man självklart göra efter 22.00 om man behöver) och då har man alltid sällskap av någon som man kan gå igenom dagen med.

Ungefär så ser våra dagar ut numera. Och både jag och Mossa trivs superbra, Mossa fullkomligt älskar att det händer något hela tiden och att det alltid finns någon som vill leka med henne. Hon har också fått en ny bästa vän, den gigantiska blandrashanen Atlas som hon brukar få leka med någon gång om dagen i den inhängnade "lekhagen" vi har på skolan. Elin som har Atlas går i min klass och vi bor också bara ett rum ifrån varann, så vi umgås en hel del, vilket både vi och hundarna trivs bra med.

Så nu vet ni vad vi gör i veckorna, hoppas ni har lika fullt upp som vi har!

Hälsningar Maya & Mossa


Maya och Mossa (som tränar kryp på eget initiativ...) första dagen på skolan.


RSS 2.0