Flickorna
Vi firade Valborgsmässoafton med Tins familj och det var första gången vi hälsade på henne efter flytten för att hon skulle hinna "bo in sig" i sin nya familj innan vi träffades igen. Det var härligt att återse henne och hon trivs utmärkt i sitt nya hem. Flytten har gått fint, det tar ju förstås alltid längre tid för en äldre hund att anpassa sig efter en flytt än en liten valp men det mesta har fungerat bra och det märktes att hon har det gott.
Vi besökte även Yenna för ett tag sedan, hon bor idag hos Jörgens son Jacob på landet utanför Helsingborg. Det skulle från början vara ett tillfälligt besök men hon kommer sannolikt att stanna kvar där. Hon har ett härligt liv som passar henne jättebra tillsammans med Jacob och sin kompis katten Göran. Det var väldigt tydligt vid vårt besök att hon har det bra och älskar sitt "nya liv" som ensamhund. Visst blev hon glad när vi kom men när vi sa hej då ute vid bilen vände hon och gick tillbaka in, hon har alltså valt sitt hem! Granne med Jacob och Yenna bor Jörgens dotter Micela (de jobbar på samma gård) som har två hundar så kompisar saknas ju inte.
Simon, Jacob & Yenna
Visst är det svårt att fatta beslut om att släppa iväg sin hund, det är jobbigt att skiljas och det ligger mycket tankar under lång tid bakom besluten men ibland måste man se till vad som är bäst för hunden och vad som fungerar bäst för mej själv just här och nu... När man får återse tjejerna såhär glada och vet att de har det bra, då blir man varm i hjärtat och vet att beslutet varit helt rätt!
Vänskap mellan hundar...
Tigra & Bitsy
Även Arro har en "bästa vän" som inte tillhör vår egen flock. En, liksom han själv, äldre herre som han lärt känna nu i vuxen ålder. Obbe heter han och de träffades under förra året när jag promenerade mycket med Obbes matte, vi gick ofta i skogen tillsammans. Hon hade Obbe och sin tik Annie med sig och jag gick med Arro och Tin Tin, alla fyra hundarna var alltid lösa tillsammans och funkade bra ihop från första stund. Under vintern har vi haft uppehåll med våra promenader och hundarna har inte träffats men nu ses vi lite då och då igen och går promenader tillsammans. Eftersom både Arro och Obbe börjar bli gamla och dessutom båda dras med sjukdomar så går vi nu våra promenader med enbart våra gamla gossar och de njuter båda två av detta. Trots att det ofta går ett tag mellan gångerna så springer Arro direkt ut på parkeringen bakom hundhuset varje dag när jag öppnar grinden för att se om inte Obbes bil står där... De struttar runt i skogen under våra promenader i sin egen takt, turas i bästa samförstånd om att kissa på samma stubbe och lukta på samma spännande fläckar. Ibland halkar de långt efter oss och ibland skuttar de en bit framför och man ser hur de trivs i varandras sällskap så ja, hundar kan nog också ha vänner!
Skön promenad
Allis & Arro
Allis har hittat en intressant pinne.
Vätskepaus, Arro bara måste bada lite i bäcken.
En känslosam dag
Gaia 970408-060412
På eftermiddagen åkte vi till familjen Djerf för att äta middag, det var ganska länge sedan vi träffades nu och därför också ett tag sedan vi såg Joss och Hector. Och vilken glädje det var att få återse dem! Joss som fyller 9 år i år ser fortfarande ut som en unghund, fin i kroppen och inte ett grått hårstrå på nosen. Hon far runt som hon alltid har gjort och de gråa hårstråna har hon nog snarare gett sin matte och husse under åren med sina ständiga påhitt, en helt underbar hund som har betytt mycket för vår avel. Det var verkligen härligt att se henne så pigg och fräsch!
Just Ask Davis "Joss" snart 9 år.
Vi hade Mossa med oss, Hector och hon fann varandra direkt och hade jättekul tillsammans. Det värmde gott i hjärtat att se även Hector, han är så lik sin pappa Dino som tyvärr lämnade sin familj för en kort tid sedan. Dino var en mycket speciell hund som för alltid har en viktig plats även hos oss och vi är så glada och tacksamma att vi fick möjligheten till en valpkull efter honom. Det blev verkligen känslomässig berg- och dalbana den här dagen men på kvällen somnade jag ändå med varmt hjärta. Och Mossa var faktiskt trött när vi körde hem, det händer inte särskilt ofta!
Mossa och Hector hade jätteroligt tillsammans!
Inte alla indianer i kanoten
Inte alla hönsen i hönsgården, inte den vassaste kniven i lådan och lampan lyser men ingen är hemma... Alla bra uttryck för folk som inte riktigt tänker. Ni kanske redan har gissat vad det här inlägget kommer att handla om, igen tyvärr. Varför har folk inte koll på sina hundar!?
Har precis varit på en härlig långpromenad i skogen med Arro och Mossa, humöret på topp eftersom det äntligen är vår i luften på riktigt och både hundarna och jag har njutit av porlande bäckar och fågelsång. Dock avstod jag gyttjebadet i alla härliga pölar, det fick hundarna sköta själva. Nåväl, åter till det mindre trevliga ämnet nämligen min undran och förundran över hur en del (ganska många tyvärr) hundägare tänker.
När vi var på väg tillbaka hemåt råkade vi ännu en gång ut för ett ofrivilligt hundmöte. Arro var lös som vanligt och Mossa hade jag precis kopplat eftersom det är en livlig ung dam som inte ska vara lös på en visserligen väldigt glest men dock trafikerad grusväg. Från en tomt där de just nu bygger ett hus kommer en mindre hund springande, rakt över vägen och fram till mina hundar medan hussen lite halvhjärtat kallar "Ludde... Men Ludde då, kom hit" och inte gör sig någon brådska att komma och ta hand om sin hund utan strosar lite sakta mot vägen. Hunden springer rätt upp i baken på mina men beter sej till en början okej och Mossa snusar lite på honom, jag håller henne ganska kort i kopplet och sätter Arro vid min sida. Efter en liten stund börjar lilla Ludde morra, hussen som nu är inom hörhåll skrattar (skrattar otroligt nog!!) och säger "Men Ludde, morrar du?"
Mossa sköter sig fint, hon är mest nyfiken på Ludde trots att han morrar. Arro vänder bort blicken, tryggt förvissad om att matte har koll på läget och jag lägger handen lite lätt på hans bog för att bekräfta att han lugnt kan sitta kvar, jag sköter det här. Till slut kommer Luddes husse fram och tar hand om sin hund. "Det är ju tur att mina hunder är så trevliga" säger jag ganska vänligt men med en vass underton. "Ja, svarar han, det är ju såhär det ska vara, att hundar kan träffas."
Eehhh, ja det ska de ju så klart kunna men inte såhär!! Jag vill absolut inte att en vilt främmande hund ska kasta sej fram till mina hundar och morra, hur tänkte han undrar jag!? Det finns flera anledningar till att det här INTE är ok i min värld:
1. JAG bestämmer vilka hundar mina hundar ska träffa och var och när det ska ske
2. Lille Ludde kunde blivit överkörd eftersom han sprang rakt ut över en trafikerad väg
3. Jag vill att mina hundar (i det här fallet Mossa som är ung och nyfiken på andra hundar) ska lära sej att strunta i andra hundar när vi är ute och gör något tillsammans, inte uppmuntras av att de springer fram till henne
4. Vad vet jag vad han har för smittor med sej... kennelhosta, noskvalster o s v
5. Det är bara inte ok att mina hundar ska behöva stå ut med en morrande hund upp på sej under vår promenad!
Återigen slog mej också tanken på hur folk reagerat om det var någon av mina rottisar som inte stannade på tomten utan kastade sej ut på vilt främmande hundar som passerar, hur snälla de än må vara så är det inte någon särskilt trevlig situation för den som passerar och jag förundras över hur Luddes husse för det första inte ens slogs av tanken att hans hund kunde blivit påkörd och för det andra inte talade om för sin hund att han gjort fel för att han ska lära sej tills nästa gång någon annan går förbi med sina hundar som kanske inte är lika trevliga utan istället skrattar åt att lille Ludde morrar. Nä som sagt, där saknades nog några indianer i den kanoten...
Avslutar med en bild från promenaden, det är vår i luften och kärlek i naturen! (Jag hoppas att vi inte störde det kärleksfulla paret allt för mycket mitt i akten)
Och så en bild på Mackan som njuter av första dagen utan täcke!
Veckans hundaktiviteter
Lydnad blev det också och Mossa har en väldigt bra kontakt med Maya och fria följet ser verkligen snyggt ut stundvis. Nu jobbar vi vidare på denna arbetsglädje och kör korta, snabba och effektiva lydnadspass.
Igår, lördag, var jag och Maya på tjänstehundsträning. Det kördes ljudmarkeringar med lite småföremål lurigt inlagda längs patrullstigen för att kolla om förarna var alerta på sina hundar.
Efter detta körde vi signalövningar, ljud och Mossa tyckte det var väldigt spännande att få upptäcka figgen i skogen, springa in och kampa och dessutom få sno med sig kampstocken ut till matte. Full Pott!
Maya & Mossa
Min lilla stjärna Tess fyllde fem år igår! Hon har gett oss många skratt och en del gråa hår hittills, en s k allrounder...
Det är snart dags för Krigsförbandsövning för mig och Tess, V19 drar vi till Kosta och kör lite tjänstehund, det blir säkert kul, precis som förra året! Tjänstehundsskolan i Marma väntar också i sommar. Två veckors hårdpluggande och tränande i GB1-kursen för mig och Tess. Maya och Mossa ska också dit en vecka och köra Ungdomsutbildning, steg 2.
Tess med sin födelsedagspresent
Idag, söndag har det körts MH i Sölvesborg, ett uppfödar-MH med sju riesenschnauzer. Jag var A-figge idag.
Uppstigning idag kl 07:00 och hemma igen kl 16:30...
Det är kul med MH och man lär sig alltid något nytt men det är väldigt tidskrävande och man är ganska slut när man väl är hemma igen.
Jörgen
Det där med tävlingsnerver...
När jag var inne på min tredje hund (den första var ett räddningsprojekt från misära förhållanden med öronen på svaj och minst fyra raser i bagaget som visserligen blev tjänstehund till slut men inte med mej i andra ändan av snöret och den andra en rottishane som tyvärr fick somna in alldeles för ung p g a epilepsi och bara hann göra anlagsprovet för tjänstehundsutb.) bestämde jag mej för att det nog var dax för en tävlingskarriär också, eftersom maken var aktiv och flitig med sina hundar så skulle minsann inte jag vara sämre och dessutom har jag ju valt en arbetande hund som min ras!
Sagt och gjort, vi knåpade runt på lydnadsplanen samtidigt som vi gick tjänstehundsutbildningen och hunden, som visserligen mer liknade tjuren Ferdinand än en blivande lydnadsstjärna på planen, blev ändå ganska duktig till slut (matten lämnade dock en del att önska men det lämnar jag därhän tills vidare). Med mycket ringa tidigare tävlingserfarenhet från hästvärlden kan man väl lugnt säga att mina tävlingsnerver inte direkt var något att skryta med men skam den som ger sig! Sagt och gjort, tjuren Ferdinand och jag kom iväg till tävlingsplatsen i god tid (d v s i så god tid att jag hann bli både knäsvag och kräkfärdig vid åsynen av de ekipage som startade klass 1 innan mej och minst såg ut att höra hemma i SM allihop). Jag satt på en bänk (och kunde inget annat eftersom benen inte riktigt bar mej) och försökte se lite cool och tävlingsvan ut och slängde mej med lite termer som ”aj då, synd på det sneda sättandet” och ”bra fart i inkallningen där” för att verka ha koll på läget. I själva verket trodde jag faktiskt att jag skulle dö där och då… minst!
Nåja, det blev vår tur till slut och med susande öron och en viss känsla av overklighet (ni vet, sådär när man känner ”jag är inte här, det här händer inte”) stapplade vi in på planen. Jag minns inte riktigt de första momenten, bara att även hunden såg ut som han var övertygad om att matte skulle dö. Kvinnor ska ju kunna göra flera saker på en gång har jag hört men att gå, lyssna, hålla koll på hunden och dessutom andas samtidigt är svåra saker minsann! Efter kanske halva programmet kom domaren fram till mej, klappade mej på axeln och sa ”Lilla vän, du måste andas också!” Just det ja, jag visste väl att det var något jag hade glömt! Resten av tävlingen genomfördes med något mindre syrebrist i hjärnan och jag tror att vi skrapade ihop nånstans mellan 140 och 150 poäng om jag inte minns fel.
När vi avverkat några tävlingar i både lydnad och spår och jag en morgon satt på tävlingsplatsen klockan sju en regnig söndag i november och väntande på spårstarten så bestämde jag mej för att sluta vara nervös. Där och då begravde jag mina tävlingsnerver för gott, det ska ju för sjutton vara ROLIGT att ha hund! Idag åker jag på tävling med samma glada känsla i kroppen som till träning, det gäller ju inte liv eller död (eller ja, det kan det ju göra om man glömmer att andas förstås) utan ett underbart sätt att slippa ligga kvar i sängen på helgerna… eller?? ;)
På ämnet bekräftade fördomar...
Jag och Arro är ute i skogen och möter två fluffiga rosa damer med tre lika fluffiga små nakenhundar i matchande (givetvis!) rosa outfits… Arro är som vanligt lös och jag kallar in honom och lägger honom bredvid mig, som alltid vid möten av hänsyn till andra, varpå rosa dam nummer ett utbrister ett imponerat ”Ååhh, vad duktig han är!”
Jag hinner precis börja le lite för mig själv då ju detta inte är en särskilt avancerad manöver innan rosa dam nummer två utbrister ”Jaa, och vad SMUTSIG!”
Jag tar min, uppenbarligen skitiga, hund och går hem, schamponerar honom och funderar på om han skulle uppskatta ett par fluffiga tofflor eller en rosa sparkdräkt...?
Träning i snöoväder
Tess och husse värmer upp.
Mossa och Maya tar en paus.
"Duktig Tess!"
Tess och husse kramas lite :)
Maya och Mossa leker.
Kampglad Mossa!
Cathrine känner lite på Mossa.
Duktig Mossa!
Framtiden...
Ja, nu är det min tur att göra mitt första inlägg här på bloggen, och jag tänkte faktiskt berätta lite om min framtid som även den kommer innehålla en massa hund!
Till hösten är det ju dags för mig att söka till gymnasiet och även om det har varit ett väldigt svårt val som faktiskt är så pass livsavgörande trots att man inte är så gammal ännu, så har jag äntligen bestämt mig för att söka in på Östra Ljungbys Naturbruksgymnasium. Där kommer jag att läsa Hund.
Skolan ligger i Östra Ljungby som ligger strax utanför Helsingborg och, om jag nu kommer in, så kommer jag att ta en hund med mig och flytta dit. Kommer dock att vara hemma på helgerna.
Anledningen till att jag valt just Östra Ljungby och inte någon annan skola med hundinriktning som ligger närmare är att just Östra Ljungbys hundutbildning inriktar sig, mycket mer än många andra skolor, på bruks och lydnad, framförallt lydnad och det är den biten jag är intresserad av. På skolan kan man även välja till att läsa till allmänlydnadsinstruktör och det ska jag göra. Man har också målet att när man går ut trean kunna klara MINST en lydnadsklass 1 och man ska ha tävlat minst detta när man går ut. Detta är något jag tycker är väldigt bra för att då jobbar man allihop, oavsett ras och ålder, mot samma mål.
För er som var med på lägret kan jag också berätta att Henrik Marklund som visade lite IPO för oss jobbar på skolan med själva hundträningen, det var genom honom vi bestämde oss för att kolla på skolan.
Jag vet att många av er också undrar vad som kommer hända med lilla Mossa som vi fick hem för ett tag sedan, och jag tänkte faktiskt stilla er nyfikenhet lite och säga att troligtvis kommer det bli hon som följer med mig till skolan och inte Yenna. Detta är inte helt bestämt och det har varit ett jättejobbigt beslut för mig att fatta, men Mossa kommer att passa bättre till det jag vill satsa på och det jag tycker är absolut roligast med hundarna är tjänstehundsbiten och det militära. Om jag då tar Mossa istället så ger det mig mer "tid", jag ska förklara hur jag menar: För att få certa en hund till tjänstehund måste föraren ha fyllt 18, vilket jag gör om 2 år, MEN hunden får inte ha fyllt 5, vilket Yenna också gör om 2 år. Detta innebär att jag bara har några månader på mig att få henne klar, vilket självklart innebär en enorm press för att klara certprovet!
Om jag däremot skulle ta Mossa istället, som nyligen fyllt 1 och därför bara är 3 när jag är tillräckligt gammal innebär det ju att jag kommer ha 2 år på mig att få "klart" henne.
Så som det ser ut nu så kommer Mossa och jag flytta till skolan i Östra Ljungby tillsammans till hösten!
Hoppas jag stillat er nyfikenhet lite... :)
Hälsningar Maya & Co
P.S. Tyvärr har skolan regler om att bara en hund får bo med eleven i de lägenheter som man bor i, så Kida kommer antagligen att stanna här hemma och ibland få åka med min mormor till min gammelmormor och vara med när dom fikar och har det trevligt, tror faktiskt hon skulle tycka att det va en alldeles utmärkt pensionering!
TJH-träning & långpromenad
Jag tog Tess med mig och hon följde med på hela träningen. Hon älskar att vara med tjänstehundsgänget, det går inte att lämna henne hemma. Då dör hon en smula...
Vi körde, som förra helgen, visa-övningar med kampfigurant som sluthandling. Det märktes på hundarna att de hade klara minnesbilder kvar sedan förra gången, de visste vad de skulle göra och hade bra sug ut mot figgarna och en intensiv kamp när de kom ut, kul att se!
Vi körde också en runda torrpatrullering med varje ekipage där de förare som stod på tur fick utgöra säkrare och soldater bak hundekipaget.
Att träna på markeringar, tecken till gruppen och att arbeta i rätt tempo är viktigt, detta ska sitta i ryggmärgen.
Alla jobbade mycket bra och alla fick till en snygg och fungerande patrullsträcka där bakomvarande personal också uppfattade förarens signaler och hundens markeringar.
Gruppsammansättning, formationer och de tecken som tillhör det kommer i ett senare skede.
Mycket på gång...
Väl hemma igen samlade vi ihop alla våra rottisar och gick på en härlig långpromenad i solen. Det är en skön syn när 6 hundar springer lösa i skogen, sniffar på samma, tydligen hyperintressanta stubbe, och leker tillsammans.
En skön dag med ett härligt väder!
Jörgen
Veckans träning
Det har blivit två lydnadspass i veckan, i tisdags var Maya och jag på klubben och drillade Mossa och Tess lite.
Jag tror jag stod och skrattade i minst 10 minuter åt Maya som skulle försöka få en sprallig Mossa att ha alla fyra benen på marken. Hon var överallt och ingenstans med en otrolig energi!
Efter ett tag lugnade hon sig och träningen började med lite linförighet. Det gick riktigt bra till slut med en väl avvägd blandning av boll, motivation, krav och uppmuntran. Hon gick mycket bra med en härlig arbetsvilja och kontakt. När hon hade som roligast bröt vi för kvällen för att behålla lite av suget. Bra jobbat Maya!
Tess gick ett lydnadspass också och skötte sig bra, kör fjärr just nu och försöker få henne att jobba lodrätt, går ganska bra.
Idag, torsdag, var vi på klubben med Mossa igen och denna gången var hon samarbetsvillig från början, hon hade klara minnesbilder kvar och gjorde en jättefin linförighet. Körde lite inkallning också vilket funkade ganska bra. Hon har en bit kvar innan det är tävlingsdags, bara att jobba på, det kommer!
Jörgen o Maya
Funderingar
Jag funderar mycket kring hunden i vardagen och i familjen, mycket mer än vad jag tänker på tävlingsträning och momentinlärning. Jag promenerar mycket med min hund och de senaste dagarnas händelser har fått mig att fundera ännu mer kring hunden som flockdjur och oss, deras flockledare. Eftersom jag sedan länge har problem med ryggen är min hund alltid lös överallt, naturligtvis under ordnade former (jag klarar inte av plötsliga ryck i kopplet och med vinterns halka blir det ännu ostabilare). Han bryr sig inte om vad som händer runt omkring oss utan håller sig alltid i min närhet, i byn förstås vid min sida och annars lite friare. Tidigare i veckan när vi passerade ett hus längs vägen öppnade en tjej dörren och två hundar av större ras (för att inte peka ut någon så håller jag mig till den beskrivningen av hundarna) kastar sig ut genom dörren och rakt fram till min hund och de låter inte allt för trevliga när de kommer fram. Till mattens försvar måste jag säga att hon genast kallade in sina hundar och de reagerade om inte sekundsnabbt så näst intill, hon hade inte sett att vi gick där när hon öppnade åt sina hundar och bad om ursäkt. Min hund då? Jo, han stod helt stilla och väntade lugnt på att jag skulle lösa situationen. Som en liten notering vid sidan om så tänkte jag resten av promenaden på vilka rubriker det hade kunnat bli om det varit två rottisar som kastat sig på en annan hund sådär...
Några dagar senare kom vi gående längs vägen och jag såg på långt håll en äldre dam med en stor samojedhane i ett flexikoppel. Jag kallar in min hund som jag alltid gör vid möten och han går fot när vi fortsätter framåt. Jag tänker förstås att damen kommer att veva in sin hund som redan skäller och brötar men istället låter hon hunden fortsätta linan ut och nu kommer hunden med linan rakt över vägen ända fram till oss. Jag ber henne, fortfarande i en ganska vänlig ton, att samla ihop sin hund men istället låter hon den flyga på min hund bakifrån. Min hund står visserligen med raggen rest men säger ingenting utan tittar på mig och ber mig med en blick att få bort den andra hunden. Till slut får jag faktiskt ta benet till hjälp och ganska brutalt fösa bort samojeden, damen fick höra några väl valda ord som inte lämpar sig för skrift och sedan fortsatte min hund och jag vår promenad. Lite vid sidan om ämnet vill jag bara berätta att vi på samma väg för ett tag sedan mötte en ung tjej med en "pitbull liknande hund" (jag gillar inte det där uttrycket men kommer inte på någon bättre beskrivning av hunden) som med löst hängande koppel mötte oss längs vägen och som liksom min egen hund bara hade ögon för sin flockledare, en liten reflektion över folks rasfördomar bara...
Även idag utspelade sig en situation som också den visade att mina tankar nog inte är helt tokiga. Vår väg är ganska glest trafikerad och hundarna får gå ganska fritt tills vi kommer ner till mer tättbebyggt område. Längs vägen bor en hund, också den av en större ras, som tidigare inte varit särskilt trevlig mot varken hundar eller hästar som passerat. (Idag satt den dock kvar på sin tomt även om morrandet hördes lång väg.) När vi närmar oss det här huset faller min hund automatiskt in vid min sida och det har för mig inget att göra med att han skulle vara rädd på något sätt, han fortsätter lugnt i samma tempo med hög svans och utan att egentligen ens titta på den andra hunden. Men han vill vara nära mig, han litar på att jag som flockledare tar hand om en eventuell situation. När vi passerat tassar han utan uppmaning iväg från min sida igen och jag har under hela den här proceduren inte sagt något eller gett min hund någon signal hur han ska bete sig utan han söker sig till mig. Jag förstår förstås att jag har en bra och sund hund, men också att vår relation är mycket bra och att han kan förlita sig på sin flockledare, han behöver helt enkelt inte bröta tillbaka.
Man ser också betydelsen av ett tydligt flockledarskap i vardagen här hos oss, t ex vid maten. Vår flock består idag av 8 st hundar, en hane och sju tikar i varierande åldrar från de båda yngsta som är 1 år till äldsta som är 8 år. Vårt kök är ganska litet men där samsas alla på en gång vid måltiderna och var och en äter utan gruff från sin egen skål och endast sin. Likadant när vi p g a sjukdom i familjen fick tillbaka en snart 1 år gammal tik, hon flyttade rakt in i flocken och fick genast en självklar plats. Vi släppte in henne och visade att hon tillhörde här, de andra har utan omsvep acceptera detta och hon lever sedan dag ett tillsammans med flocken här utan några som helst problem. Också när vi går ut med alla hundarna lösa i skogen håller de sig nära oss utan kommandon, de håller sig till sin flock trots spännande rådjur och vildsvinsspår runt omkring. I min värld är detta ett bevis på att vår flock fungerar och att hundarna trivs och kan slappna av. De är trygga med oss och det är vårt ansvar att se till att flocken och livet funkar, inte deras. För att uppnå detta krävs ömsesidig respekt. Hunden måste respektera mig som ledare och ovillkorligen lyssna på vad jag säger och jag måste respektera hunden som en levande varelse, en individ, en kompis. Jag tror inte ett smack på de nya "mjukismetoderna" att be hunden att sitta lite om den har lust eller ge den ett val, självklart tror jag heller inte på de gamla förlegade metoderna att skrämma sin hund till lydnad och kuva den så den inte vågar göra något annat än lyda. Men jag tror på att den mycket gamla men fortfarande gångbara klyschan att "lydiga hundar är lyckliga hundar" är alldeles sann, just av den anledningen att de helt enkelt kan förlita sig på att så länge flocken fungerar och ledarna respekteras så är de trygga!
När jag tänker på att fostra och leva med hund så tänker jag vargflock och hundens naturliga beteenden, detta är också ett tänk som vi försöker förmedla till våra valpköpare. Att förmänskliga sin hund med kläder, rosetter och egen plats vid matbordet eller förhandla med den om sina regler är lika illa som att förvara den i en hundgård utanför flockgemenskapen (d v s familjen) alla dygnets timmar utom precis när vi kräver att den ska jobba. Våra hundar är absolut familjemedlemmar, fullvärdiga och högt älskade medlemmar i vår flock, men de är fortfarande djur med djurs instinkter och beteenden. Och i min värld är det just så det ska vara! Hundar ska få vara hundar, trygga i sin flock med rättvisa ledare!
