Gästbloggare november: Kilo & Malin
det fortfarande hundar som gällde!
Och när det var dags för gymnasium så
var det en självklarhet för mig att läsa en inriktning med hund, så det blev
HUND i tre år!
Skolan tog slut, startade upp eget hunddagis och jag hade
redan bestämt mig, rottweiler det var min ras!
Men vem vill överlåta
ansvaret till en ung tjej i Stockholm som precis tagit studenten, och säkerligen
har hela garderoben full med klackar (ett minne blott)!?
Jag luskammade
alla kennlar, spindeldiagram, hundar, stamtavlor ja allt en nörd kan göra,
tillslut vågade jag mig till att skriva ett mail till de som kommer att bli min
uppfödare och där börjar mitt nya kapitel!
Jag tar tåget ner till
Bromölla och blir där upphämtad utav Jörgen på tågstationen, redan då kändes det
som om jag känt er hur länge som helst, vi/du stannade till vid en kiosk å köpte
snus, sen åkte vi vidare hem till er! Det blev en del prat, träffa Jinx Montana
den blivande mamman och timmarna gick fort, innan det blev dax att ta tåget
tillbaka till Stockholm och börja vänta!
Sen kom det där mailet, jag
stor-tjöt när jag läste det, jag ska få bli en del i Jinx-familjen!
när det blev dax för att få besöka dom små valparna lurade jag med mig min kära
mor på en liten Road tripp så att jag kunde övningsköra... Hon hamnade då i
Bromölla sisådär 70 mil hemifrån!
Under den 8a veckors långa väntan så
tog jag tillfälligt hand om en importerad schäfertik, Aqva, jag skulle ju inte
ha schäfer, men men hon valde mig och hon fick stanna, hon hade öronmärkningen
KG i örat och arbetsnamnet på min gosse blev just KG och ja det slutade som
Kilo, han vägde ju några kilon så att säga när jag äntligen fick hämta hem honom!
Där Aqva var, där var även Kilo, så är det fortfarande... oftast!
Vi började bra, valpkurs, tävlingslydnads kurser och ringträningar dock
har vi aldrig kommit ut på tävlingsplanen, (eller vi har godkänt anlagsprov för
viltspår) och där vet jag att det är jag som fegar ut och inte tror att vi kan,
men några utställningar har vi iallafall deltagit på, bla på ett fullproppat
MyDog 2011, premiär i ringen, jag nervös, kilo ja han tycker ju detta påhitt var
dagens höjdpunkt och där stod jag med ett koppel å lös hund...
Dag två, då hade vi sovit oss i form, visste vad vi gjorde och fick springa i finalringen!
Sen har det blivit några inofficiella utställningar, det har gått bra
för min snygging och kurser som håller oss i form men ännu ingen tävling, men en
dag kanske jag tar oss i kragen!
Nu är vi ett aktivt par som gör roliga
saker tillsammans för dagen och det är verkligen han och jag, duschar jag, ja då
kan man vara säker på att jag har en hund även inne i duschen!
Han är min
lilla arbetsmyra och gör precis allt jag ber honom om, ibland behövs lite stöd å
coachning, men vem behöver inte det någon gång ibland? Och hans "av-knapp" den
fungerar den med!
Kilo har en svaghet och det är bananer, han skulle
definitivt välja bananer framför en stor köttbit, ge honom en banan och du har
vunnit hans hjärta! Här hemma är bananerna inlåsta för både hund och
barn!
Barnen här hemma är bra till tre saker för övrigt
1. Man kan sno
deras mat
2. Man kan bli matad
3. Man kan ta deras leksaker
Han är full med bus också, älskar att utforska, upptäcka och pyssla
med någonting, hittar han en stor sten, tegelsten, däck eller något annat tungt
ja då får man honom inte därifrån i första taget, älskar lera, snö och speciellt
att göra kobajsinpackningar.
Det finns även ett öga för källsortering i min
lilla hund, jag brukade ställa ut soppåsen så att husse tog med sig den när han
åkte till jobbet på mornarna, soppåsen var borta varje morgon, toppen ! Sen en
helgmorgon, gjorde jag som jag alltid brukar göra, ställer ut soppåsen, vi äter
frukost vid frukostbordet, hundarna är ute, då ser jag kilo snappa åt sig
soppåsen, springer över tomten in i en stor buske vi har, jag går ut för att
prata lite med honom och i busken finner jag vår egna lilla sopstation allting i
fina högar, kommunikationssvårigheter, hussen hade inte slängt soppåsarna på bra
länge i tron om att det var jag, det hade kilo ordnat så bra själv åt
oss!
kärlek, motgångar och framgångar men vi håller det lite kort denna gång, det
kanske kommer fler gånger? Men en sak är jag helt säker på, vi har en utav
landets omtänksammaste och närvarande uppfödare som gav mig förtroendet för
denna högt älskade Kilo-klump jag har!
Gästbloggare oktober: Eddie, Peps & Johanna
Fick frågan om att bli oktobers gästbloggare. Tyckte/tycker absolut inte att det finns så stor anledning till detta då vi just nu lever det där ”småbarns, få ihop veckan” livet och absolut inte hinner med något annat utöver vardagsmotion med hunden för tillfället. Men men får väl försöka skriva några rader ändå... Och så här en månad för sent :)
Vi fick vår första kontakt med Jinx Kennel 2005 då jag och min sambo äntligen bestämde oss för att skaffa hund. Vi hade pratat om detta länge och vi var helt överens om att det var en rottis vi ville ha! Vi fick via vänner som också sysslar mycket med hund kontakt med Jinx och de hade då fått valpar. Vi åkte upp och hälsade på och såklart tingades en valp. Vi fick då efter några veckor hem Jinx Priamos (Peps)! Vi hade några helt underbara år tillsammans med honom. Han var en stor genomsnäll rottis som älskade allt och alla!
Vi gick på valpkurs och massa fortsättningskurser men kom liksom aldrig igång med någon tävling även om vi nog var rätt duktiga på det vi gjorde. Jo förresten, vi ställde upp en gång i Kristianstad, det var en avslutningstävling. Det var typ 50 grader varmt denna dag och helt vindstilla. Då jag visste att vi verkligen kunde alla moment utan problem så kände jag mig ganska säker på min sak. Väl inne på planen så började moment fritt följ. "Fot" sa jag och började pinna iväg lite nervöst. Jag hör bakom mig hur publiken börjar skratta… Jag vänder mig om och ser min kära älskade rottis ligga under trädet i skuggan….. Känns inte som jag behöver förklara hur detta kändes.....
Johanna & Peps
2009 föddes vår första son Alfons. Från första stund som vi kom hem ifrån BB så följde Peps denne lille gosse vart än han befann sig.. Om han så låg ute och sov i vagnen eller inne i sängen så låg hunden där och vaktade (var dock inga problem för folk att gå fram till vagnen utan han bara låg och studerade). Sommaren 2010 strax efter midsommar när vi varit iväg på semester så började Peps bli svullen runt halsen. Vi åkte akut till veterinären i Hässleholm där man först trodde han blivit ormbiten och fick behandling för detta. Han svarade bra på behandlingen men efter några dagar började han svullna runt om på kroppen och efter ytterligare några dagar med undersökningar och prover så ställdes diagnosen lymfosarkom. Jag trodde jag själv också dö.
In memoriam Peps
Vårt liv fortgick här hemma med vår Alfons men det fattades verkligen något i våra liv.. En dag när jag kom hem ifrån affären så stod min sambo med tårar i ögonen (han gråter typ ALDRIG) och förklarade att detta inte funkade längre… Här fanns inget hundhår som man kunde ”störa sig på ”, ingen som var i vägen hela tiden när man skulle göra något, ingen som tvingade ut en på en promenad, ingen som ville ut och leka... Ja, listan kan bli lång...
Så jag ringde till Jörgen och Catte och berättade att de måste hjälpa oss att hitta en ny hund. Hade inte ens en tanke på att där fanns två små helt nyfödda valpar. Efter någon dag så ringde de tillbaka och helt plötsligt var det bestämt att vi skulle få en ny rottis till vårt hem!
Den 29 Aug 2010 körde vi och hämtade lilla Jinx Jolly Jumper (Eddie), det var dagen efter Alfons 1 årsdag :) Så vilken present till vår son!!! En unge som kröp och en bitglad valp på detta!! Kan säga att Alfons öron var rätt röda till en början innan vi fick bukt med detta :) Efter bara ett par månader så märkte jag hur hunden och vår son började bli som ett. När trotset började med vår lilla son och han blev sur och sprang iväg så sprang hunden efter. Fick Alfons en glass så var det självklart för ungen att hunden skulle ha hälften. Ja, de har ta mig tusan hållit ihop i vått och torrt och gör så fortfarande!! De hade även hjälp av varandra när de skulle stjälas ifrån kylskåpet… Hunden lade sig framför kylen när Alfons öppnat dörren och sedan klev Alfons gladeligen upp på hunden och nådde det de ville ha och sedan delade de lika... Och lika oskyldiga såg de ut när de blev påkomna varje gång. Ja jisses... Massa gråa hår har man fått av dessa två under åren!
Eddie & familjen
Vi gick såklart valpkurs och fortsättningskurser med Eddie också, men har inte blivit något tävlande med denna hunden heller och ja, jag vet faktiskt inte... Är väl jag som inte vågar :)
2013 föddes vår andra son Thure. Eddie precis lika glad för denna ungen! Och Thure bara älskar hunden!!!
Så som ni kanske förstår så med två små barn och arbeten och hem som ska skötas så är vår tid rätt skral till hundträning just nu. Det som är viktigast i våra liv just nu är att vi har en välfungerande hund, vilket vi absolut har! Han är genomsnäll! Han älskar att leka kurragömma med barnen, även om barnen inte tycker det är så kul längre då våra barn alltid hittas först för Eddie avslöjar dem. Eddie är med när de bygger kojor av täcke och kuddar. Han har till och med legat och hjälpt till att bygga klossar...
Eddie, Thure & Alfons
Tillägg från uppfödarna som vill tacka Johannas familj för alla härliga historier om hundar och barn genom åren :)
T ex när Alfons blev så ledsen i skogen för att Johanna inte tagit med någon korv till Eddie att grilla (gissar att mamman blev utan korv) eller när Alfons såg en liten hund på TV och sa till Johanna att han också ville ha en hund och Johanna svarade "vi har ju en hund" och pekade på Eddie varpå ett skeptiskt barn tittade på sin mamma och sa "Nej mamma, det där är ju Eddie!" Underbart att han har en så självklar plats i familjen, vi är säkra på att han är en mycket stolt brorsa till de båda tvåbenta pojkarna!
