Vänskap mellan hundar...
Tigra & Bitsy
Även Arro har en "bästa vän" som inte tillhör vår egen flock. En, liksom han själv, äldre herre som han lärt känna nu i vuxen ålder. Obbe heter han och de träffades under förra året när jag promenerade mycket med Obbes matte, vi gick ofta i skogen tillsammans. Hon hade Obbe och sin tik Annie med sig och jag gick med Arro och Tin Tin, alla fyra hundarna var alltid lösa tillsammans och funkade bra ihop från första stund. Under vintern har vi haft uppehåll med våra promenader och hundarna har inte träffats men nu ses vi lite då och då igen och går promenader tillsammans. Eftersom både Arro och Obbe börjar bli gamla och dessutom båda dras med sjukdomar så går vi nu våra promenader med enbart våra gamla gossar och de njuter båda två av detta. Trots att det ofta går ett tag mellan gångerna så springer Arro direkt ut på parkeringen bakom hundhuset varje dag när jag öppnar grinden för att se om inte Obbes bil står där... De struttar runt i skogen under våra promenader i sin egen takt, turas i bästa samförstånd om att kissa på samma stubbe och lukta på samma spännande fläckar. Ibland halkar de långt efter oss och ibland skuttar de en bit framför och man ser hur de trivs i varandras sällskap så ja, hundar kan nog också ha vänner!
Skön promenad
Allis & Arro
Allis har hittat en intressant pinne.
Vätskepaus, Arro bara måste bada lite i bäcken.
En känslosam dag
Gaia 970408-060412
På eftermiddagen åkte vi till familjen Djerf för att äta middag, det var ganska länge sedan vi träffades nu och därför också ett tag sedan vi såg Joss och Hector. Och vilken glädje det var att få återse dem! Joss som fyller 9 år i år ser fortfarande ut som en unghund, fin i kroppen och inte ett grått hårstrå på nosen. Hon far runt som hon alltid har gjort och de gråa hårstråna har hon nog snarare gett sin matte och husse under åren med sina ständiga påhitt, en helt underbar hund som har betytt mycket för vår avel. Det var verkligen härligt att se henne så pigg och fräsch!
Just Ask Davis "Joss" snart 9 år.
Vi hade Mossa med oss, Hector och hon fann varandra direkt och hade jättekul tillsammans. Det värmde gott i hjärtat att se även Hector, han är så lik sin pappa Dino som tyvärr lämnade sin familj för en kort tid sedan. Dino var en mycket speciell hund som för alltid har en viktig plats även hos oss och vi är så glada och tacksamma att vi fick möjligheten till en valpkull efter honom. Det blev verkligen känslomässig berg- och dalbana den här dagen men på kvällen somnade jag ändå med varmt hjärta. Och Mossa var faktiskt trött när vi körde hem, det händer inte särskilt ofta!
Mossa och Hector hade jätteroligt tillsammans!
Inte alla indianer i kanoten
Inte alla hönsen i hönsgården, inte den vassaste kniven i lådan och lampan lyser men ingen är hemma... Alla bra uttryck för folk som inte riktigt tänker. Ni kanske redan har gissat vad det här inlägget kommer att handla om, igen tyvärr. Varför har folk inte koll på sina hundar!?
Har precis varit på en härlig långpromenad i skogen med Arro och Mossa, humöret på topp eftersom det äntligen är vår i luften på riktigt och både hundarna och jag har njutit av porlande bäckar och fågelsång. Dock avstod jag gyttjebadet i alla härliga pölar, det fick hundarna sköta själva. Nåväl, åter till det mindre trevliga ämnet nämligen min undran och förundran över hur en del (ganska många tyvärr) hundägare tänker.
När vi var på väg tillbaka hemåt råkade vi ännu en gång ut för ett ofrivilligt hundmöte. Arro var lös som vanligt och Mossa hade jag precis kopplat eftersom det är en livlig ung dam som inte ska vara lös på en visserligen väldigt glest men dock trafikerad grusväg. Från en tomt där de just nu bygger ett hus kommer en mindre hund springande, rakt över vägen och fram till mina hundar medan hussen lite halvhjärtat kallar "Ludde... Men Ludde då, kom hit" och inte gör sig någon brådska att komma och ta hand om sin hund utan strosar lite sakta mot vägen. Hunden springer rätt upp i baken på mina men beter sej till en början okej och Mossa snusar lite på honom, jag håller henne ganska kort i kopplet och sätter Arro vid min sida. Efter en liten stund börjar lilla Ludde morra, hussen som nu är inom hörhåll skrattar (skrattar otroligt nog!!) och säger "Men Ludde, morrar du?"
Mossa sköter sig fint, hon är mest nyfiken på Ludde trots att han morrar. Arro vänder bort blicken, tryggt förvissad om att matte har koll på läget och jag lägger handen lite lätt på hans bog för att bekräfta att han lugnt kan sitta kvar, jag sköter det här. Till slut kommer Luddes husse fram och tar hand om sin hund. "Det är ju tur att mina hunder är så trevliga" säger jag ganska vänligt men med en vass underton. "Ja, svarar han, det är ju såhär det ska vara, att hundar kan träffas."
Eehhh, ja det ska de ju så klart kunna men inte såhär!! Jag vill absolut inte att en vilt främmande hund ska kasta sej fram till mina hundar och morra, hur tänkte han undrar jag!? Det finns flera anledningar till att det här INTE är ok i min värld:
1. JAG bestämmer vilka hundar mina hundar ska träffa och var och när det ska ske
2. Lille Ludde kunde blivit överkörd eftersom han sprang rakt ut över en trafikerad väg
3. Jag vill att mina hundar (i det här fallet Mossa som är ung och nyfiken på andra hundar) ska lära sej att strunta i andra hundar när vi är ute och gör något tillsammans, inte uppmuntras av att de springer fram till henne
4. Vad vet jag vad han har för smittor med sej... kennelhosta, noskvalster o s v
5. Det är bara inte ok att mina hundar ska behöva stå ut med en morrande hund upp på sej under vår promenad!
Återigen slog mej också tanken på hur folk reagerat om det var någon av mina rottisar som inte stannade på tomten utan kastade sej ut på vilt främmande hundar som passerar, hur snälla de än må vara så är det inte någon särskilt trevlig situation för den som passerar och jag förundras över hur Luddes husse för det första inte ens slogs av tanken att hans hund kunde blivit påkörd och för det andra inte talade om för sin hund att han gjort fel för att han ska lära sej tills nästa gång någon annan går förbi med sina hundar som kanske inte är lika trevliga utan istället skrattar åt att lille Ludde morrar. Nä som sagt, där saknades nog några indianer i den kanoten...
Avslutar med en bild från promenaden, det är vår i luften och kärlek i naturen! (Jag hoppas att vi inte störde det kärleksfulla paret allt för mycket mitt i akten)
Och så en bild på Mackan som njuter av första dagen utan täcke!
