Jinx Hundblogg

Jag tänkte återknyta och spinna vidare på ett tidigare ämne en gång till och är, liksom förut, helt öppen för åsikter. Det blir ett lååångt inlägg men kanske orkar någon läsa det ändå…

Jag själv står stadigt fast vid mitt tidigare förslag att jag tror att ett meriteringskrav på blivande föräldradjur är ett bra exempel på hur man kan höja standarden på både hundar i avel och uppfödare men inser förstås också att förslaget har brister. Jag har vänner och uppfödarkollegor som är både för och emot och just en konstruktiv debatt var vad jag var ute efter med mitt förra inlägg för det tror jag verkligen behövs i dagsläget.

Jag vill också tydliggöra att våra HUNDAR first and foremost självklart är älskade familjemedlemmar men vår RAS har vi valt utefter sina bruksegenskaper då vårt stora intresse är att arbeta med hund. För ett tag sedan åkte jag förbi ett vägbygge där två ovtjarkor bakom ett högt stängsel vaktade maskinerna i regnet. Jag tyckte synd om dem tills en klok vän sa ungefär såhär till mig: Det är vi som har våra hundar inne i soffan som tycker synd om dem, de trivs säkert alldeles utmärkt där eftersom de är avlade för att vara utomhus och att vakta. Hon hade helt rätt! Nästa gång jag åkte förbi där såg jag saken med lite annorlunda ögon, hundarna skötte sin uppgift och såg inte alls ut att fara särskilt illa. (Och det fanns en stor hundkoja innanför staketet som skydd mot vädret.) Jag blev lite förvånad över mig själv när det gick upp för mig att hon hade rätt eftersom det är just vad jag tänker om min egen ras ju, att de ska få göra det de är avlade för! Rottweilern är en bruksras och den ska jobba, det är min fasta övertygelse. Sedan är, som jag också tidigare nämnt, att arbeta med sin hund inte alls automatiskt lika med tävling! MEN jag tror att aktiva uppfödare får aktiva valpköpare och jag är ganska säker på att flertalet av de hundar (inte alla förstås, men många) som hamnar på Blocket i ettårsåldern p g a ”allergier” eller ”ändrade arbetsförhållanden” är understimulerade och uttråkade hundar som tyvärr hamnat helt fel till stor del p g a uppfödarens inställning och okunnighet. Om det syns att uppfödaren är aktiv vänder sig också rätt sorts valpköpare för rasen till honom/henne.

Det som jag vill komma åt (genom ett meriteringskrav eller på annat sätt) är de uppfödare som med sin avel inte på något sätt alls bidrar till att föra rasen framåt och det är där mitt förslag om meriteringskravet kommer in. Jag är inte ute efter pajkastning mot någon specifik uppfödare eller att på något sätt ”klappa mig själv på axeln” och tar här heller inte ställning för eller emot avel på tikar helt utan lydnads/bruks/tjänstehundsmeriter. Det jag däremot bestämt tar ställning emot är helt omotiverad uppfödning som bidrar till det överskott av valpar som finns idag där det omöjligtvis kan finnas lämpliga köpare till alla som föds. Som uppfödare har man ett mycket stort ansvar, självklart gentemot sina valpköpare men också mot hela rasen! Man måste alltid tänka VARFÖR gör jag just den här kombinationen och vad är målet med min avel? För oss har siktet till exempel från start varit inställt på sociala och hanterbara hundar med samarbetsvilja och (lagom) motor. Någon annan siktar på att föda upp en vacker hund och en tredje på en intensivare motor. Som sagt så tar jag inte ställning för eller emot något av det, det finns ett mål som man arbetar mot och det målet är upp till varje uppfödare så länge man följer de riktlinjer och regler som rasklubben och SKK arbetar fram. Men var finns målet och motiveringen till att avla på tikar som i princip bara är friröntgade och har gjort ett, i bästa fall, någorlunda okej MH? Varför avlas det på tikar med brutna MH eller icke godkända MT? Varför avlar man på en tik som man vid parningstillfället redan vet har en sjukdom eller en skada p g a fysiska svagheter? Varför väljer man bort att ögonlysa? Detta, plus det faktum att dessa tikar i stort sett alltid saknar både tävlings- och utställningsresultat, får mig att ifrågasätta meningen med parningarna… Är det för att tjäna pengar? För att man är så okunnig att man har en ”snäll hund och tycker det är gulligt med valpar” eller vad är det som gör att dessa uppfödare tror att de gör något bra? Att de bidrar till rasens framtid över huvudtaget? Det enda de bidrar med är en överproduktion av valpar och i förlängningen att fler hundar hamnar vind för våg på Blocket och vidare till människor som inte alls är lämpliga.

Följande exempel är tagna ur verkligheten, dock något modifierade för att ingen enskild uppfödare ska känna sig utpekad då det inte alls är vad jag är ute efter, det är dessutom varken förenligt med min egen moral eller SKK:s etikregler att hänga ut enskilda personer. Dock är, tyvärr, avel liknande nedanstående exempel inte alls något ovanligt och detta bör väcka debatt och eftertanke hos både uppfödare, SKK och rasklubb tycker jag.

Det första exemplet är en friröntgad tik som gjort ett hyfsat MH, den har inga arbetsmeriter, har ingen unik stamtavla (som eventuellt skulle kunna motivera vidare avel utan meriter) och är inte ögonlyst. Tiken lider dessutom av ett, för rasen ganska vanligt, fysiskt problem som man visste om innan parning och som i alla fall min veterinär avråder från att använda i avel.

Exempel nummer två är också en tik med fria leder där dock flertalet kullsyskon inte är friröntgade, hon är ögonlyst och har ett par mediokra utställningsresultat (fullt tillräckliga i kombination med andra meriter men som ensam motivering till avel för att man valt att rikta sin uppfödning mot att få fram snygga hundar så krävs det lite mer framstående och framför allt konsekventa resultat från ringarna tycker jag). I bagaget har tiken också ett okej MH men ett icke godkänt MT.

I båda dessa exempel (som alltså inte är några exakta beskrivningar av verkliga avelstikar men baserade på slumpmässigt utvald fakta ur verkligheten) har man valt att bara precis rätta sig efter de, i mitt tycke väldigt frikostiga, regler och riktlinjer som idag finns för rasen.  Det räcker inte! Vad är tanken bakom? Till vem riktar sig denna avel? Till valpköpare som är intresserade av att jobba med sin hund? Det vet man inte, det finns ingenting som visar att hunden kan jobba. Till den utställningsintresserade? Tja, exempel ett har inga utställningsresultat och inte ens en exteriörbeskrivning att titta på och exempel tvås resultat från ringen talar för sig själva. En duktig uppfödare kan naturligtvis avgöra en avelstiks lämplighet ändå, men det krävs lång erfarenhet för det och idag börjar så många i fel ände utan tillräckliga kunskaper. För att kunna avgöra en hunds lämplighet för avel måste man FÖRST skaffa sig erfarenhet och kunskap, SEN avlar man. Man köper inte sin första tik, röntgar den, tar sig igenom ett MH och blir uppfödare i min värld. Man skaffar hund, tränar, kanske tävlar, går kurser, utbildar sig själv, lär känna människor som kan hjälpa en när ens egna kunskaper inte räcker till (och som bekant träffar man ju lättast andra hundmänniskor medan man tränar och tävlar), man lever med både tikar och hanar (för hur ska man kunna ge råd till en valpköpare med en bråkig ”tonårshane” om man inte själv har upplevt och hanterat det?), man knyter kontakter för att i framtiden kunna anordna MH för sina valpkullar och så vidare. Sedan utvärderar man den tilltänkta blivande mamman (och pappan förstås men hur man letar lämplig hane är en annan historia) och det innebär för mig mer än bara röntgen och MH. Eftersom just jag vill föda upp brukshundar som kan och vill arbeta så vill jag också veta att de blivande avelstikarna har rätt egenskaper och det tar man reda på genom att träna och tävla själv (och som tidigare nämnts i debatten så är ju tävlingsresultat det enda sättet att kunna visa att man gjort något med sin hund då ju vem som helst kan sitta hemma i soffan och författa långa blogginlägg om sin träning medan hunden i bästa fall gått ett varv runt byn). Som uppfödare ser jag naturligtvis också till att jag har några bra valpköpare ”på kö” innan jag bestämmer mig för att föda upp en kull valpar så jag slipper sälja dem på rea på Blocket!

Jag är övertygad om att en hel del av de uppfödare som legat till grund för ovanstående exempel varken har ork, kunskap eller vilja att arbeta med sina hundar och därmed kommer att avsluta sin karriär inom hunduppfödning om det införs ett meriteringskrav och på det sättet minska den överproduktion av valpar som råder idag. Lika övertygad är jag om att det i många fall bygger på okunskap och att man skulle både vilja och kunna möta upp ett arbetskrav med hjälp av t ex rasklubben som borde ”peka ut rätt riktning” för uppfödarna och stötta nya avelsintresserade genom att sprida kunskap och ställa krav.

Det jag också ställer mig mycket frågande till är varför man ger sig in på att föda upp hundar innan man ens har koll på så basic saker som vad en exteriörbeskrivning är, vid vilken ålder MH ska genomföras osv. Den kunskapen borde vara SJÄLVKLAR för någon som vill kalla sig för uppfödare eftersom det är frågor som valpköpare ofta ställer. Och hur kan man som uppfödare ha önskemål eller t o m ställa krav på ”aktiva valpköpare som måste ställa ut och tävla” eftersom hunden har ”stora drifter” när man inte gör det själv och förmodligen (och här gissar jag visserligen bara men tror ändå att jag inte är helt fel ute) inte har en aning om vad man pratar om när man nämner ”stora drifter”. Kunskaper FÖRST, uppfödning SEN! Och fullärd, det blir man aldrig! Men att börja i rätt ände borde vara ett krav…

Jag vill än en gång poängtera att jag på intet sätt är ute efter att hänga ut någon enskild person/uppfödare, det är absolut inte meningen med det här inlägget och jag har som jag tidigare skrev medvetet modifierat mina exempel för att ingen ska känna sig träffad. Det jag vill lyfta fram är min åsikt att uppfödarna är rätt ände att börja om vi vill rädda vår ras och föra den framåt. Valpköpare har rätt att ställa krav på sin uppfödare! Jag läser väldigt sällan på olika forum på nätet (dels för att jag inte har tid utan hellre ägnar mig åt hundarna ”live” och dels för att tonen ofta är ganska otrevlig) och skriver ännu mer sällan kommentarer men ibland kan jag inte låta bli. Så ofta frågar människor om hjälp och råd i dessa forum som deras uppfödare i min värld helt självklart ska kunna hjälpa dem med! Tyvärr visar det sig allt som oftast att uppfödaren inte tar sitt ansvar och inte är tillgänglig för hjälp, av kunskapsbrist eller för att de helt enkelt inte bryr sig låter jag vara osagt, men skrämmande är det i alla fall tycker jag. Man kan alldeles säkert få en del bra tips i dessa forum men det ska inte behövas, det borde istället finnas en ansvarsfull och kunnig uppfödare bakom varje valp som säljs!

 Fullärd blir man som sagt aldrig och jag befinner mig självklart också i situationer där jag behöver be om hjälp från dem med större kunskaper och erfarenhet ibland, men det jag inte kan förstå är varför man ger sig in på avel över huvud taget och i synnerhet med en lite mer krävande ras som rottweilern om man inte ens har grundkunskaperna att ta hand om sina valpköpares allra enklaste och vanligaste frågor. Missförstå mig inte, jag hjälper gärna till med de kunskaper jag kan bidra med och vi får samtal i stort sett varje vecka där vi självklart försöker hjälpa på bästa sätt. Men det finns frågor och situationer som dyker upp längs vägen under hundens liv som uppfödaren i min värld helt självklart ska kunna hjälpa sin valpköpare med om man tagit på sig ansvaret att föda upp en kull valpar! Rottweilerklubben har tagit ett bra steg i rätt riktning tycker jag med sin uppfödarutbildning som tar upp just dessa allra mest grundläggande kunskaper som en uppfödare bör ha INNAN man sätter sin första valpkull till världen. Jag hoppas och önskar för rasens bästa att fler tar sitt ansvar och förstår vilken stor uppgift det är att vara uppfödare, med eller utan ett meriteringskrav!!

Rottweilern ligger mycket illa till i dagsläget och nu känner jag att det är dax för mig att ventilera mina åsikter kring rasens framtid. Jag kommer med all säkerhet att trampa på en del tår men det här är MINA tankar och dem står jag för till 100%.

Ansvaret för rottweilerns framtid vilar givetvis till stor del på rasklubben men det allra största och viktigaste ansvaret för rasen har vi som uppfödare!! En relativt enkel och väldigt effektiv lösning på problemet vore att sätta ett krav på en arbetsmerit för föräldraadjuren för att få registrera valpar. Som jag ser det finns det enbart fördelar med detta, kanske mister vi en och annan bra uppfödare som inte vill eller kan föda upp rasen efter sådana premisser men jämfört med vinsterna är det i så fall en förlust vi måste ta anser jag då fördelarna är så många fler.

Ett arbetskrav på hundar som ska användas i avel har enbart fördelar:

Valpköparen får ett kvitto på att valpens föräldrar kan arbeta och det är ju just ARBETE vår ras är till för. Jag är naturligtvis fullt medveten om att det inte är meriterna som nedärvs och att en ”dålig” hund med rätt förare också kan ta sig en bit på vägen i tävlingssammanhang men detta är bara EN del av alla fördelarna med ett sådant krav.

Valpköparen får också - och detta är i min värld nästan lika viktigt som en bra hund - ett kvitto på att uppfödaren har en del hundkunskap i bagaget! Det borde vara helt SJÄLVKLART att man som uppfödare till en BRUKSRAS tränar och tävlar med sina hundar! Här gör jag skillnad på UPPFÖDARE och ”vanliga hundägare”. Vi har sålt många valpar som har väldigt aktiva och mycket bra liv utan att tävla men som UPPFÖDARE ska man föregå med gott exempel och det enda sättet att visa att man ”tränar sååå mycket och att min hund är sååå duktig i spåret” som man så ofta läser på uppfödares hemsidor och bloggar är just att ta sig ut på tävling och VISA det! Ofta läser jag t ex på hemsidor att ”valparna endast säljes till tävlingsintresserade då de förväntas ha stor motor”. När man sedan går in och tittar på föräldrarna har de gjort ett mediokert MH och kanske varit på någon utställning, that´s it!? Då undrar jag HUR den s k uppfödaren kan veta att deras tik ens har någon arbetsförmåga?? Och hur den uppfödaren som aldrig satt sin fot på en träningsplan ska kunna guida och hjälpa sina valpköpare genom valpens liv och träning utan egen hundkunskap? För kunskap om dels sin egen hund och dels hundar i allmänhet får man verkligen av att träna och tävla med sin hund! Det finns de som säger att de inte kan träna och tävla p g a sjukdom, skada, dåliga tävlingsnerver osv men då säger jag VÄLJ EN ANNAN RAS! Tufft kanske, men rottweilern är en arbetande hund och kan man inte använda den till det den är till för ska man heller inte ha den och absolut inte föda upp den! Jag har själv diskbråck och har under långa tider fått lägga mitt hundliv på hyllan men har en mycket aktiv och duktig make och en engagerad dotter som tar hand om träning och tävling av våra hundar de perioder som jag själv inte kan. Hade jag inte haft det så hade jag givetvis valt en annan ras som passade mina förutsättningar!

En annan fördel med ett arbetskrav på tilltänkta föräldradjur är att de okunniga och oseriösa uppfödarna sållar bort sig själva, de har helt enkelt varken kunskap eller ork att få några meriter på sina hundar. I dagsläget konkurrerar duktiga och kunniga uppfödare om valpköparna med skräp rent ut sagt. Via internet är det så lätt att få allting att LÅTA väldigt bra och en mindre påläst valpköpare går lätt på alla fina ord som skrivs på hemsidor och i olika forum med resultatet att de som verkligen har den kunskap, självrannsakan, tid och engagemang som borde vara självklart för att få kalla sig uppfödare försvinner i den stora massan av valpar som produceras hej vilt.

Man får de valpköpare man förtjänar och återigen är det upp till oss som uppfödare att föregå med gott exempel. Rottweilern är en BRUKSRAS och önskas så förbli! Men om inte uppfödaren är aktiv med sina hundar blir heller inte valpköparen det vilket i sin tur leder till frustrerade hundar hos okunniga ägare som inte kan få hjälp av sin lika okunniga och/eller oengagerade uppfödare och därmed svarta tidningsrubriker om ”livsfarliga mördarhundar”. Man hävdar att det är ett blandrasproblem med oreggade hundar och det stämmer alldeles säkert till viss del men det kan vi inte göra någonting åt i dagsläget men det vi KAN göra och det vi MÅSTE göra är att se till att de hundar som registreras åtminstone får de allra bästa förutsättningarna!

Nu tänker inte jag att det måste vara några orimliga meritkrav på avelshundarna men t ex en godk. lägre klass i brukset, IPO1 eller Tjh borde man som uppfödare till en arbetande bruksras verkligen ha kunskap nog att få ihop… Tanken ska alltid vara VARFÖR gör jag det här? Varför avlar jag på just denna tiken? Varför gör jag den här kombinationen? Och framför allt: HUR BIDRAR JAG TILL RASENS FRAMTID med min avel? Jag hävdar bestämt att man måste ha jobbat med sin hund för att kunna svara på de här frågorna på ett, för rasen, korrekt sätt! Sen finns det givetvis en hel massa annat som ska uppfyllas för att hunden ska vara gott avelsmaterial så som t ex hälsa och sundhet (och då menar jag inte bara det som syns på hunddata utan att man är ärlig mot sig själv, sina valpköpare och rasen i stort genom att inte avla på ep, korsband osv för det bidrar verkligen inte till framtiden). Även exteriören är givetvis viktig och ett avelsdjur ska följa rasstandarden men för mig räcker inte ett antal tjusiga resultat i ringen när det handlar om bruksrasavel. Återigen landar jag där i samma tankesätt som tidigare, vill man BARA ställa ut ska man skaffa sig en ras som passar för det.

Jag skulle kunna skriva vidare hur mycket som helst om det här då det verkligen ligger mig varmt om hjärtat att bevara rottweilern och framför allt bevara den som en arbetande ras men då är det väl ingen som orkar läsa till slut, jag får säkert tillfälle att återkomma i ämnet igen framöver. Fritt fram för åsikter och kommentarer, jag är trygg och fast i mina åsikter!

Till sist vill jag bara poängtera att rottweilern givetvis ska vara en familjehund också, våra barn är uppvuxna med hundarna och i valplådan och skogspromenader och soffmys ska givetvis ingå, men nyckelordet här är OCKSÅ! Det ÄR en BRUKSRAS och det tycker jag vore synd om vi tappade någonstans på vägen…

Jag tänkte berätta lite från SM för patrullhundar som gick 9-11 september och som jag och Arro (som jag lånat av matte Cathrine) kvalat in till.

Arro, jag, Cathrine och Maya åkte från Skåne på torsdagseftermiddagen mot Marma, som ligger 3 mil söder om Gävle. En enkel resa på ca 75 mil… Vi körde till Norrköping där vi stannade och sov en natt på Scandic Hotell (hundsportarnas favvohotell för de har alltid fina hundrum).

Efter frukost på fredagen körde vi de sista milen upp till Marma och installerade oss och hunden i barackboendet. Värt att nämna i detta sammanhang var att Försvarsmakten hade bjudit in Maya och resten av dem som gick Hundtjänstskolan - Ungdom 2 i somras till att närvara på SM:et. De stod för resa, boende och mat för dem som ville och det tyckte jag var mycket bra gjort. Ungdomarna är ju våra blivande hundförare och hundbefäl!

Efter installation i boendet var det dags för incheckning. Första hundrelaterade momentet var veterinärbesiktning/hantering på eftermiddagen. Glädjande nog var det inte en enda hund som blev diskad i detta moment vilket har varit fallet tidigare år.

Framåt kvällen var det lottning (drog såklart startnummer 1 av 30…) och kamratfest som var mycket trevlig. Efter god mat, trevligt sällskap och ett par öl somnade man gott!

Lördag:

Dagen började med patrullering för vår del, ganska tidigt på morgonen. Vi gjorde en ganska bra patrull tycker jag och fick markeringar på både ljud- och vindfigurant. Vi fick avdrag på snabb vindmarkering och att Arro i slutet av ljudmarkeringen fick syn på figgen och inte kunde låta bli att ge ett litet voff! Vi gjorde i alla fall en bra patrullering totalt och skrapade ihop 379,5 p av 500 möjliga.

Framåt lunchtid var det dags för lydnad, inte Arros favvomoment men han gör vad han ska med sin egen stil... Vi avstod tungapporten och stegen p.g.a. tidsbrist i träningen så 100 p var vad vi kunde få. Vi körde ihop 78,5 p och det var vi mycket nöjda med, gött!

På eftermiddagen i värmen var det dags för spår. Spåret innehåller en patrullering med spårupptag och spårning i 800 m med 4 apporter. Arro bakspårade en liten bit vid upptaget och fick lite avdrag för detta. När vi kom på rätt köl drog han iväg duktigt. Efter 50 m gör man en halt i 5 min. och selar på hunden. Han spårade sedan som en klocka och tog alla apporter (plast, metall och läder, ca 5-6mm långa och gröna…) och kom in till spårmottagaren på totalt ca 9 minuter! Mycket bra jobbat av Arro! Poängen för detta upptag och spår blev 437 av 500 möjliga, inte illa!

Lördagskvällen innehöll en SM-bankett med mer god mat, roligt sällskap och god dricka, klockan blev ganska mycket men har man roligt så har man!

Söndag förmiddag var det så dags för uppletande. Detta har vi inte tränat så mycket och det är väl inte så kul enligt Arro… I alla fall visade det sig vara en ganska svår ruta som var väldigt kuperad och skiftande i terrängen. Bara en hund (vinnaren) körde fulla poäng, många nollade momentet helt.

Arro sprang ut och hämtade ganska snabbt in en handske i höger sida av rutan. Jag skickade sedan honom ett par gånger till och förflyttade mig åt vänster hela tiden. Jag hade precis skickat honom för fjärde gången när tävlingsledaren säger ”En minut kvar”! Arro sprang igenom ett grävt skyttevärn och uppför en backe och försvann ganska långt bak i rutan, till slut ser jag bara svansen när han stannar till och lyfter huvudet med ett första förband i munnen! Jag börjar röra mig längs linjen för att få in honom så fort som möjligt men Arro har inte så bråttom, han hinner stanna och kissa på ett träd också tycker han…

Han fick i alla fall betyg, en femma och drog alltså ihop 40 poäng på detta moment.

Sammantaget gjorde han en mycket fin insats över dessa dagar och vi slutade på 13:e plats av 30 tävlande.

Tack fru Cathrine för lånet och för att du tränat upp Arro till en underbar hund! Det behövdes bara finslipas, motiveras och påminnas lite, sedan var han i fin tävlingsform igen!

Det lutar åt att man försöker igen nästa år kanske… :)

Jörgen o Arro



Arro och husse vid prisutdelningen.

Hejsan allihop, Maya här!

Tänkte berätta lite om min och Mossas skolstart (som de flesta av er vet så har jag börjat på Östra Ljungby naturbruksgymnasium där jag läser Hund, har därför Mossa med mig dit). Eftersom skolan ligger så långt bort bor vi båda där i veckorna, men kommer hem på helgerna. I just det huset vi bor i finns det sammanlagt 11 hundar som lever ihop, allt från en blandrashane på 60 kg till en dansksvensk gårdshund.

Ofta när jag berättar att jag bor med min hund och läser Hund så undrar folk hur det går till, var hunden är när jag har andra lektioner, hur vi bor osv. Därför tänkte jag skriva lite om hur en typisk skolvecka ser ut för mig och Mossa.

På måndagen åker jag och Mossa tåg och buss tillsammans i ca 2 timmar för att ta oss ner till skolan (vi får inte lov att bo på skolan under helgerna, vilket innebär att vi måste komma till skolan på måndagar, därför börjar vi också senare då).
Jag måste erkänna att första gången vi skulle göra detta var jag ganska nervös, min hund är ju lite... ehh... lycklig och översocial... och jag såg framför mig hur Mossa skulle hoppa och hälsa på alla, vilket ofta inte är så populärt, speciellt inte eftersom jag råkar ha en rottis. Men ja, jag litar på min hund så det var bara att ta det som det kom, men när tåget rullade in och var fullkomligt proppfullt kunde jag inte annat än sucka djupt och ta denna situationen som alla andra, lita på min hund och tro på att hon tänkte göra som jag sa. Vilket hon också gjorde! När vi, två timmar senare, var framme vid skolan hade hunden sovit i princip hela tiden utom när vi bytte tåg och buss. Trots andra hundar och konduktörer som gärna hälsade på den "trevliga rottisen som var så lydig och lugn", då sträcker man lite extra på sig. Ibland kan till och med hon vara riktigt lugn!

De andra dagarna i veckan börjar likadant allihop, man vaknar i sitt rum (som man antingen delar med någon annan eller bor i själv, jag bor själv i mitt) tillsammans med sin hund, tar med sig hunden ut och rastar den lite snabbt, matar hunden, sen cyklar man tillsammans till skolan som ligger ca 900 m från boendet. Det första man gör när man kommer upp till skolan är att sätta in hunden i sin box (varje hund blir tilldelad en box med utegård som de är i medan vi har andra lektioner) och sen går man och äter frukost.
Vissa dagar i veckan har vi hundlektioner, t ex träning med hund, då ska hunden vara med på lektionen (vi har alltså träning av hund på schemat, slå det!) annars är man ute och rastar hunden mellan lektionerna. Hundhuset är öppet till ca 21.30 på kvällarna, så ska man inte tillbaka till boendet direkt när man slutar kan man lämna hunden i hundstallet tills man ska tillbaka till boendet.

När man sen ska tillbaka till boendet är det bara att ta sin hund och cykla dit, sen kan man antingen ha med sig hunden i köket och vardagsrummet som är gemensamt eller så kan man ha hunden på rummet medan man själv ligger och kollar på tv eller något liknande. Någon gång under kvällen kommer fritidsledarna och kollar så allt är bra och så alla är där de ska (man måste vara på sitt internat klockan 22.00, dock behöver man absolut inte gå och lägga sig då). Sen är det bara kvällsrastningen kvar (denna får man självklart göra efter 22.00 om man behöver) och då har man alltid sällskap av någon som man kan gå igenom dagen med.

Ungefär så ser våra dagar ut numera. Och både jag och Mossa trivs superbra, Mossa fullkomligt älskar att det händer något hela tiden och att det alltid finns någon som vill leka med henne. Hon har också fått en ny bästa vän, den gigantiska blandrashanen Atlas som hon brukar få leka med någon gång om dagen i den inhängnade "lekhagen" vi har på skolan. Elin som har Atlas går i min klass och vi bor också bara ett rum ifrån varann, så vi umgås en hel del, vilket både vi och hundarna trivs bra med.

Så nu vet ni vad vi gör i veckorna, hoppas ni har lika fullt upp som vi har!

Hälsningar Maya & Mossa


Maya och Mossa (som tränar kryp på eget initiativ...) första dagen på skolan.

Idag är det en speciell dag för idag fyller Arro och Allis år! Dessa båda underbara hundar som har gett oss så mycket genom åren har hunnit bli 8 år nu, vart tar tiden vägen!?

Arro, min prins, min bästa vän. Redan från första stund var det något alldeles speciellt med dig, min vän, och vi hörde ihop! Du har funnits vid min sida genom allt, när ryggen varit som värst och livet känts som allra mörkast har du funnits där och bandet mellan oss kan jag inte riktigt sätta ord på. Och ord behövs sällan mellan oss heller, du vet vad jag tänker och vi är så samkörda att kommunikationen mellan oss för länge sedan har övergått till kroppsspråk och känsla. Vi känner varandra så väl och läser varandra utan ord. Maya skojar ofta och säger "Mamma, jag vet att du älskar alla våra hundar men Arro är liksom som ditt tredje barn" och kanske ligger det något i det där, inte för att jag på något sätt förmänskligar mina hundar utan för att kärleken och samhörigheten mellan Arro och mig syns så tydligt även för andra. Det där speciella bandet som man, om man har tur, får lyckan att uppleva någon gång i livet. Och visst är det så att jag högt älskar alla våra hundar och att saknaden efter dem som fått vandra vidare är obeskrivligt tung att bära, men Arro är min "once in a lifetime" och den platsen kommer för alltid att vara vikt åt honom. Jag kan inte ens snudda vid tanken på hur det ska bli sen, sen när du inte finns vid min sida längre. Och hur var det innan, före dig? Det kommer jag inte ens ihåg... Alla som någon gång träffat Arro minns honom, det är bara så. Han sätter tassavtryck i hjärtat på alla och genom åren har han bidragit stort till att förbättra rasens rykte med sin fantastiska mentalitet och personlighet. Någon riktigt bra tävlingshund är han inte, han är mer tjuren Ferdinand som luktar på blommorna, men i alla andra sammanhang är han för mig den absolut ultimata hunden! Häromdagen mötte vi en bekant på promenaden, hon har arbetat som veterinärassistent hos vår veterinär under flera år tidigare och känner våra hundar väl. Hon hade två av sina hundar med sig, en yngre boxertik och en äldre goldenhane, som Arro aldrig träffat tidigare men som vanligt fungerade det fint och vi slog följe en bit längs vägen. Alla tre hundarna var lösa och Arro strosade en lång stund bredvid min bekant, efter en bit böjer hon sig ner och mumlar till honom "Ja du pojken, det finns egentligen bara en enda rottweiler..." och det säger allt för mig! Nu dras Arro sedan ett par år tillbaka med sviterna av borrelia men för tillfället mår han ganska bra och i samråd med veterinären som resonerar precis som jag "låt honom jobba om han vill, han ska få göra det han gillar" så ska han få avsluta sin karriär med att tävla SM tillsammans med husse om några veckor, ett mycket värdigt sätt att sätta punkt! Så, min älskade prins, ett stort grattis på din dag! Jag hoppas att du vet vad du betyder för mig...

Och så Allis, denna sprudlande levnadsglada dam som bidragit så mycket till vår avel. Hon har gett oss så mycket bra att arbeta vidare med i framtiden och hon har varit en härlig arbetspartner till husse. Tyvärr satte en ögonskada stopp för vidare tävlande och tjänstehundsuppdrag men hon har just den motor som hennes bror saknar vilket hon också har lämnat vidare till sina barn och barnbarn. Hon har fostrat både sina egna och de andra flickornas valpar på ett fantastiskt sätt och är en självskriven flockledare som håller ordning här hemma och som tillsammans med oss skapar den så väl fungerande flocken. Den kärleken som finns mellan henne och hennes flock är härlig att få vara med om. När Tess kom hem efter två veckor på Marma i somras lyste hon upp på ett alldeles speciellt sätt och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, hennes älskade och efterlängtade dotter var äntligen tillbaka! Ända fram tills i somras har Allis varit frisk och pigg i hela sitt liv, hon är fortfarande frisk bortsett från lite hormonrubbningar men har över sommaren blivit en gammal dam och är nu pensionär på heltid. Grattis kära vän, jag hoppas det finns gott om tid kvar till sköna skogspromenader och till att njuta av livet!


Arro & matte

Tänkte berätta lite om vad vi gjorde på årets KrigsFörbandsÖvning. Vi mönstrade in oss och hundarna i torsdags morse. Därefter besiktigades hunden. Detta görs för att man ska veta ingångsvärdena ang. hundens tillstånd: bl a rörelser, slemhinnor, ögon, päls, hud och genitalier. Efter övningens slut gör man samma sak igen och då får man en mätare på om något har hänt med hunden under dessa 4 dagar.

Nåväl, efter inmönstringen var det transport från Sölvesborg till Kosta Skjutfält där vi inkvarterades och blev serverade lunch.

Efter lunch var det uppställning och presentation av vår övningsansvariga för hundtjänsten under KFÖ:n, Anna Snaar. Anna med sin hund Enza vann, som många minns, bevaknings-SM:et 2010 och är hundtjänstinstruktör.

Första övningen under torsdagseftermiddagen blev att inta terräng, säkra omgivningen vid en byggnad och till slut göra ett inbryt i byggnaden.

Efter lite övning på detta gick det riktigt bra, alla hundarna fick vara med på arbete och få ett bra avslut för detta.

Fredag förmiddag bestod i funktionslydnad och enkel bastjänst. På en slinga skulle vi med draget vapen ha hunden under fotgående. Vid signal skulle vi lägga hunden ner och kommendera ”stanna” för att sedan gå framåt och bekämpa mål på båda sidor om stigen. Detta upprepades 4-5 ggr under varje omgång.

Mycket bra övning! Detta är en viktig del att lägga mycket tid på så att det fungerar, kul är det också!

Fredag eftermiddag var det mer funktionslydnad i form av stationsövningar. Det fanns lyft ut och in genom fönster, fotgående i samband med bårbärning, kryp med förare genom lågt, långt hinder, inkallande med störning, lyft upp på bord för att sedan gå högt fotgående över många bord och till slut bli lyft över till ett halt bord där sättande skulle göras.  Lydnad på gallerunderlag med platsliggande var den sista stationen. Jätteroliga övningar!

Fredagskvällen bjöd på fast bevakning vid flygrakorna. Övningen var upplagd runt en flygtaxbana och efter en tids stillasittande kom det en figge smygande utom synhåll för oss. Tess markerade denna snyggt utan problem. Lite enkel övning för färdiga hundar, figgen var markerad hela tiden. Kanske man kunde samarbetat med insatssoldaterna här för att få en bättre övning.

Lördagen gick vi i fält hela dagen. Vi blev indelade i 3 grupper och var 3 hundförare i varje grupp. 3 uppgifter fick vi under dagen: Uppgift 1 var att samarbeta med sina grupper i en patrullering som till slut utmynnade i en skarp framryckning mot rörliga SAAB-mål där hundföraren följde gruppens utdragande i form av blixtlåsförflyttning.

Mycket bra övning för alla hundar där de fick rapportera in alla markeringar, spår för varje hund fixades också, mycket bra! Bra övning för att få gå i olika formationer med grupperna också med hänsyn till hotbild.

Uppgift 2, bakomövningar, var ljudmarkeringsövningar som kändes lite enkla, oplanerade och blev till rena hundövningar. De soldater som var med och agerade säkrare fick inte göra annat än att gå i olika formationer och det lessnade de på ganska snabbt såklart…

Här hade man gärna sett ett verkligare scenario där man vid upptäckt eller stark markering tar bort hunden och skickar fram soldaterna för omhändertagande.

Hundarna kan man alltid belöna efteråt med en snabb motivationsövning.

Uppgift 3 var helt enkelt vila och uppsikt över baslägret. Vila var bara att glömma för vår grupp. Vi fick 10 min. efter första eldöverfallet och en halvtimma efter andra. Annars var det full fart hela dagen i ett underbart väder. Precis lagom varmt för hundarna också!

Söndagen bestod i packning, städning, vapenvård och utmönstring. Kl 14:00 anlände jag i Bromölla, precis lagom för att ansluta till familjen vid Årups Slott där det var öppet hus.

På eftermiddagen firade vi vår ”lille” Simons 14:e födelsedag med tårta och kaffe. Han såg nöjd ut med firande och presenter!

Trött somnade man efter en intensiv KFÖ lagom när finnarna drämde in 1-3 mot Sverige i VM-hockeyfinalen, skönt att man slapp se resten av det eländet…

Jörgen & Tess


Klicka på fotot för större bild.



Tess & jag


Samtliga deltagande hundekipage.

Såhär avslutade jag ett inlägg i bloggen för ett tag sedan (inlägget var ganska långt så jag tar inte med hela igen):

"Man ser också betydelsen av ett tydligt flockledarskap i vardagen här hos oss, t ex vid maten. Vår flock består idag av 8 st hundar, en hane och sju tikar i varierande åldrar från de båda yngsta som är 1 år till äldsta som är 8 år. Vårt kök är ganska litet men där samsas alla på en gång vid måltiderna och var och en äter utan gruff från sin egen skål och endast sin. Likadant när vi p g a sjukdom i familjen fick tillbaka en snart 1 år gammal tik, hon flyttade rakt in i flocken och fick genast en självklar plats. Vi släppte in henne och visade att hon tillhörde här, de andra har utan omsvep acceptera detta och hon lever sedan dag ett tillsammans med flocken här utan några som helst problem. Också när vi går ut med alla hundarna lösa i skogen håller de sig nära oss utan kommandon, de håller sig till sin flock trots spännande rådjur och vildsvinsspår runt omkring. I min värld är detta ett bevis på att vår flock fungerar och att hundarna trivs och kan slappna av. De är trygga med oss och det är vårt ansvar att se till att flocken och livet funkar, inte deras. För att uppnå detta krävs ömsesidig respekt. Hunden måste respektera mig som ledare och ovillkorligen lyssna på vad jag säger och jag måste respektera hunden som en levande varelse, en individ, en kompis. Jag tror inte ett smack på de nya "mjukismetoderna" att be hunden att sitta lite om den har lust eller ge den ett val, självklart tror jag heller inte på de gamla förlegade metoderna att skrämma sin hund till lydnad och kuva den så den inte vågar göra något annat än lyda. Men jag tror på att den mycket gamla men fortfarande gångbara klyschan att "lydiga hundar är lyckliga hundar" är alldeles sann, just av den anledningen att de helt enkelt kan förlita sig på att så länge flocken fungerar och ledarna respekteras så är de trygga!

När jag tänker på att fostra och leva med hund så tänker jag vargflock och hundens naturliga beteenden, detta är också ett tänk som vi försöker förmedla till våra valpköpare. Att förmänskliga sin hund med kläder, rosetter och egen plats vid matbordet eller förhandla med den om sina regler är lika illa som att förvara den i en hundgård utanför flockgemenskapen (d v s familjen) alla dygnets timmar utom precis när vi kräver att den ska jobba. Våra hundar är absolut familjemedlemmar, fullvärdiga och högt älskade medlemmar i vår flock, men de är fortfarande djur med djurs instinkter och beteenden. Och i min värld är det just så det ska vara! Hundar ska få vara hundar, trygga i sin flock med rättvisa ledare!"

Och det är så jag tänker när det gäller att leva med mina hundar. Våld hör ALDRIG hemma i hundfostran, men att "ta i" så mycket som situationen kräver är nödvändigt för att samlivet och samarbetet i flocken ska fungera vare sig man har en eller flera hundar och vare sig det gäller hemma eller på träningsplanen. Och med "ta i" menar jag på intet sätt att vara våldsam, till en del hundar - som min egen nuvarande hund -  är "ta i" att höja rösten. En annan hund, t ex en hormonstinn tonårshane, behöver kanske påminnas lite mer om att han är på promenad med sin flockledare matte/husse och inte på krogen för att mucka med första bästa kille som passerar. Det handlar för mig om att hunden ska ha tydliga och icke förhandlingsbara regler, då mår både hunden och jag bäst. Och nu pratar jag förstås inte om "småregler" som att inte ge hundarna varsin ostskiva eller köttbulle vid bordet utan om regler som handlar om att livet med hunden ska fungera i det stora hela, att flocken mår bra och att rasens rykte inte får ännu en skjuts i fel riktning. Detta gäller för mig i vardag såväl som träning. Har jag sagt "ligg" på planen så är det ligg som gäller, alltid. Har jag gjort klart för min hund att bröta mot andra hanar gör vi inte så är det vad som gäller, alltid. Det är aldrig förhandlingsbart och jag "tar i" så mycket som behövs för att klargöra det för min hund ett fåtal gånger istället för att bråka mig igenom hela hundens liv. Men jag tar aldrig i i onödan och ägnar så mycket mer tid åt att bygga den positiva relationen med mina hundar, de känner sig trygga med mig och vet när det är "allvar". Våld föder våld, det tror jag absolut är sant. Och missbrukar man hundens förtroende genom att vara elak och orättvis mot den om och om igen får man självklart en otrygg hund som lever ett grymt liv där den inte kan lita på någon. Den kommer antingen att bli strykrädd och kuvad och leva ett eländigt liv eller låta det pågå tills den en dag har fått nog och biter tillbaka, båda scenarierna lika hemska men inget av dem konstiga. Det är ren själbevarelsedrift som får hunden att antingen "stänga av" och bara försöka vara till lags för att komma undan och få vara en del av en flock, en eländig flock visserligen, men eftersom hunden är ett flockdjur så  vill den ju stanna till varje pris. Eller får självbevarelsedriften hunden att en vacker dag säga "Fuck you" och ta till våld tillbaka, av rädsla och otrygghet eller bara för att den till slut fått nog. En hund som inte får uppleva trygghet i en väl fungerande flock kommer att ta till den ena eller andra metoden instinktivt till slut, för att freda sig och överleva helt enkelt. Men en hund (varg) som inte får lära sig flockens regler (en flock kan bestå av två individer, matte/husse och hund eller som hos oss fyra människor och flera hundar) överlever inte heller i naturen. Som uppfödare har man ju fördelen att på nära håll studera först hur tiken fostrar sina valpar och sedan hur flocken fostrar dem (hos oss lever valparna från ca fem veckors ålder med hela flocken, d v s hanar och tikar och hundar i olika åldrar och storlekar). Och det är minsann inga mjukismetoder där inte! Valparna får på ett tryggt men rakt sätt lära sig att uppföra sig i flocken. Tiken, precis som jag, ägnar större del åt att leka och mysa med valparna men gör de "fel" så får de veta det och lära sig att det inte accepteras. Likaså flocken, de ägnar sig åt valparna och leker med dem, tillåter mycket när de är små och mindre när de blir lite större, precis som jag ökar mina krav efterhand. En hund som man tycker att man är snäll emot genom att aldrig "ta i" kommer också att bli ett problem, precis som den som blivit fostrad med allt för tuffa och elaka metoder. Den hunden som aldrig fått krav på sig och som ständigt får förhandla om sina regler blir antingen även den en farlig hund som tar över helt och gör som den vill, kanske slutar även det med att den biter en annan hund eller människa. Eller får man en hund som man harvar runt med i appellklass hela livet för att den helt enkelt gör vad den vill när den har lust och det är inte heller vad jag önskar av mitt hundägande...

Den metoden som passar för en hund passar alldeles säkert inte för nästa, man måste börja med att bygga en positiv relation till sin hund genom glädje och lek för att kunna fostra den på ett sjysst sätt men att inte "ta i" när det behövs är för mig inte heller rätt väg att gå. Man måste själv tänka efter vad man har för typ av hund i andra ändan av snöret och vilket liv man vill ha med sin hund. Hur ska hemlivet och vår flock fungera? Vem ska vara flockledare hemma hos oss? Hur långt vill jag komma tävlingsmässigt? Sunt förnuft måste råda även här precis som i allt annat!

Inte alla hönsen i hönsgården, inte den vassaste kniven i lådan och lampan lyser men ingen är hemma... Alla bra uttryck för folk som inte riktigt tänker. Ni kanske redan har gissat vad det här inlägget kommer att handla om, igen tyvärr. Varför har folk inte koll på sina hundar!?

Har precis varit på en härlig långpromenad i skogen med Arro och Mossa, humöret på topp eftersom det äntligen är vår i luften på riktigt och både hundarna och jag har njutit av porlande bäckar och fågelsång. Dock avstod jag gyttjebadet i alla härliga pölar, det fick hundarna sköta själva. Nåväl, åter till det mindre trevliga ämnet nämligen min undran och förundran över hur en del (ganska många tyvärr) hundägare tänker.

När vi var på väg tillbaka hemåt råkade vi ännu en gång ut för ett ofrivilligt hundmöte. Arro var lös som vanligt och Mossa hade jag precis kopplat eftersom det är en livlig ung dam som inte ska vara lös på en visserligen väldigt glest men dock trafikerad grusväg. Från en tomt där de just nu bygger ett hus kommer en mindre hund springande, rakt över vägen och fram till mina hundar medan hussen lite halvhjärtat kallar "Ludde... Men Ludde då, kom hit" och inte gör sig någon brådska att komma och ta hand om sin hund utan strosar lite sakta mot vägen. Hunden springer rätt upp i baken på mina men beter sej till en början okej och Mossa snusar lite på honom, jag håller henne ganska kort i kopplet och sätter Arro vid min sida. Efter en liten stund börjar lilla Ludde morra, hussen som nu är inom hörhåll skrattar (skrattar otroligt nog!!) och säger "Men Ludde, morrar du?"

Mossa sköter sig fint, hon är mest nyfiken på Ludde trots att han morrar. Arro vänder bort blicken, tryggt förvissad om att matte har koll på läget och jag lägger handen lite lätt på hans bog för att bekräfta att han lugnt kan sitta kvar, jag sköter det här. Till slut kommer Luddes husse fram och tar hand om sin hund. "Det är ju tur att mina hunder är så trevliga" säger jag ganska vänligt men med en vass underton. "Ja, svarar han, det är ju såhär det ska vara, att hundar kan träffas."

Eehhh, ja det ska de ju så klart kunna men inte såhär!! Jag vill absolut inte att en vilt främmande hund ska kasta sej fram till mina hundar och morra, hur tänkte han undrar jag!? Det finns flera anledningar till att det här INTE är ok i min värld:
1. JAG bestämmer vilka hundar mina hundar ska träffa och var och när det ska ske
2. Lille Ludde kunde blivit överkörd eftersom han sprang rakt ut över en trafikerad väg
3. Jag vill att mina hundar (i det här fallet Mossa som är ung och nyfiken på andra hundar) ska lära sej att strunta i andra hundar när vi är ute och gör något tillsammans, inte uppmuntras av att de springer fram till henne
4. Vad vet jag vad han har för smittor med sej... kennelhosta, noskvalster o s v
5. Det är bara inte ok att mina hundar ska behöva stå ut med en morrande hund upp på sej under vår promenad!

Återigen slog mej också tanken på hur folk reagerat om det var någon av mina rottisar som inte stannade på tomten utan kastade sej ut på vilt främmande hundar som passerar, hur snälla de än må vara så är det inte någon särskilt trevlig situation för den som passerar och jag förundras över hur Luddes husse för det första inte ens slogs av tanken att hans hund kunde blivit påkörd och för det andra inte talade om för sin hund att han gjort fel för att han ska lära sej tills nästa gång någon annan går förbi med sina hundar som kanske inte är lika trevliga utan istället skrattar åt att lille Ludde morrar. Nä som sagt, där saknades nog några indianer i den kanoten...

Avslutar med en bild från promenaden, det är vår i luften och kärlek i naturen! (Jag hoppas att vi inte störde det kärleksfulla paret allt för mycket mitt i akten)



Och så en bild på Mackan som njuter av första dagen utan täcke!